Never Mind the Zlaskhinx, Here's the Tribute Record är en tajt samling punkmättö inspelat av en posse med likasinnade band. Med har man förutom de finländska bidrag, som väl är rätt givna, även fått med grupper från Sverige, Norge och Ryssland.
Själva idén med en tributskiva för ett band som inte precis färgat tidningsrubrikerna med sin karriär är utan vidare skitkul - men det var kanske lite roligare då The Dogshit Boys gjorde det för några år sen. Trots det har nog frontmannen Peter Norrlins Slaskhinkar ändå med sin långa karriär gjort sig förtjänta av det här.
Lite skoj är det också att flera av banden har översatt sångerna till finska, vilket ger en ny dimension på det hela. Problemet är nämligen just det att så många av de medverkande gör samma typ av räkäpunk som Zlaskhinx - och det finns inte så många sätt man kan vråla Kaljaa ja Viinaa på. Det betyder att Anti Kontrols, Sprängds, Yhtyes, och DH Pamoashs versioner knappast tänder andra än de allra mest HC fansen.
The Paukis version av Bosnia Über Alles är en av mina verkliga favoriter - dels därför att låten i sig kanske är Zlaskhinx bästa - dels därför att sångaren till skillnad från Norrlin klarar av att sjunga über istället för uber.
Jag vet inte om förspeaken till Sprängds version av Sanningen är Zlaskhinx egen eller senare påklistrad, men den är i alla fall fjantigt skoj. "Vi eter... vi heter... vi äter makaroner. Vi heter Die Zlaskhinx..."
Miss Fosters Vi står ej längre ut är även den en höjdpunkt, på grund av den icke-punkiga gitarren, som snarare för tankarna till poprock. Bör noteras att den är inspelad med medlemmar av progebandet Prime Mover.
Bäst på skivan är utan tvekan Käärmeen Piikkis Ennen pommien aikaa (Före bombens tid). I electro-version blir låten en ordentligt skrämmande. Låttexten, distortat sjungen, kommer till sin rätt på ett helt annat sätt än då den skränas i punkversion. Kyberpunk av hög klass, skulle jag vilja påstå.
Flashrockkungarna The Dogshit Boys Flashrock-baciller (Zlaskhinx-baciller) är tyvärr inspelad i gräsligt dålia förhållanden och soundet är platt och grötigt. Synd, det kunde ha varit strålande.
Kneets/Miss Fosters andra projekt Paradoxx 10 000 Corpses (1000 liter sprit) är också den en av de bästa på skivan, gjord i äkta skräckromantisk anda med tunga orgelkeyboards och dånande gitarrer.
Norska Feet-Punks Frifågel/Fyllevandraren har härliga zippo- och ölflaskeörvel-effekter, också i övrigt en högklassig punkralli.
I slutändan är det kanske ändå bara Käärmeen Piiki, Feet-Punk och Paradoxx som riktigt orkar inspirera desto mer, annars lyssnar man lika gärna på originalen. Och omslagets travesti på Sex Pistols är lite rolig.
Humppe