Då jag såg Trident första gången på våren 2008 berömde jag stand-in-trummisen Jukka Haapalas arbete bakom kaggarna. Också på skiva är han en fröjd att lyssna på, men ve och fasa. Antingen har nåt gått snett i mixningen, eller så har bandet gjort något obegriglig val, eftersom det som borde vara bandets ryggrad och drivande kraft ställvis klingar fullständigt platt och tomt.
Själva kallar bandet sin musik för Hardcore/Metal. Jag skulle vara mer benägen att säga Lightcore/Thrash. Det ligger nånting slipat, lätt och svenskt över helheten. Jag kommer att tänka på In Flames eller Machine Head, snarare än Sepultura och Pantera. Dessutom är musiken lite för melodisk och dynamisk för att vara renodlad Hardcore.
Ovanstående ska inte tas som kritik, tvärtom. Den här musiken öppnar sig också för en lyssnare som inte är fullt insatt i den allra tyngsta metallen. På det hela är skivan en alldeles angenäm lyssningsupplevelse. Jag fastnar kanske mest för öppningsspåret The Wash, dels på grund av Matias Löfmans dundrande basriff, dels eftersom det kanske är det mest melodiska spåret på skivan.
Förutom det besynnerliga trumsoundet är kvaliteten på mixning och mastering genomgående bra, även om jag saknar mer munaa i gitarren ställvis.
Tuomas Pekkola utmanar många av de bättre grymtarna i den finländska metalvärlden, även om det ibland känns som om rösten inte riktigt räcker ända till slut. Gitarrerna är fullgoda, om aldrig briljanta. Det största problemet med skivan är kanske att den aldrig riktigt överraskar, och att låtarna efter en tid blir lite väl snarlika varandra.
För en debutskiva är det alltså godkänt med beröm, men nu saknar bandet i varje fall det där lilla extra som skulle höja dem över den uppsjö av metalband som Finland spottar ut för tillfället.
Skivomslaget är däremot grymt snyggt! Även om låtarna är listade i fel ordning på ett ställe...
Humppe