Skulle
medlemmarna i Traschcan Dance vara lite kändare, skulle man kunna
kalla det för en supergrupp. Det är dags för dess andra
fullängdare - Doomsday Disco
Här blandas kunnandet från band som The Dogshit Boys (Lasse/sång, tamburin), Dienecia (Jürgen/gitarr), Beherit (Javier/trummor) och Vinyl Jam (Dallas/bas, piano, bakgrundssång). Doomsday Disco är bandets andra självproducerade album - och det är en märkbar förbättring från första plattan Tiny Hitlers Rule the World. Där den första snarast var en jämntjock sörja av punkheavy, är Doomsday Disco åtminstone överraskande och tiofalt mer mångsidig.
Att på enkelt sätt nåla ner genre på den här skivan är närmast omöjlig, men om vi säger bisarr punkheavy med horrorpsykedeliska inslag, är vi väl på rätt spår åtminstone. Skivan innehåller åtta låtar, varav tre faller innanför ramen ganska klassisk punkheavy: Die Alone, Fuckface och Sleazy Women. Av dem är det Fuckface som känns mest dynamisk och intressant, trots att den har en ganska tråkig grundpunkrytm som stomme. Men Jürgens nästan spacerockiga gitarrjinglar och Lasses blixtsnabba och enerverande smilhurtiga vokal gör det till en konstigt illa berörande trudelutt. The Dentist, Cletus och Doomsday Disco för tankarna till tidig Black Sabbath och Alice Coopers produktion under den första hälften av 70-talet. De två förstnämnda propelleras av Dallas spänstiga baslinjer, och skulle Trashcan Dance inte spela såpass punkig musik som de gör, skulle jag beskylla dem för att på The Dentist ha rippat en låt från Coopers Billion Dollar Babies. Cletus har också en härlig 80-talsgitarrlick. Cletus är en verkligt vrickad bit om en man som har dött av överintag av franska potäter och chips - och sedan återuppstått som en flottig och ruttnande zombie. I bakgrunden finns Sabbath-aktiga domedagsriff, och mellan Lasses vresiga spottande hörs Dallas spöklika rop på hjälp, en pianoslinga som ger kalla kårar och ett gästspel av en demonröst i form av Demonos Sova från bandet Barathrum. Cletus är en av skivans verkliga toppar - nästan lite FÖR bra för resten av skivan. Man hade hoppats att bandet skulle ha satsat like mycket på resten av låtarna. För Doomsday Disco har bandet lånat rösten av självaste Aleister Crowley - en av rivalerna för posten som historiens mest bisarra människa. På något sätt passar Crowley utmärkt som gudfader för den här skivan - en kvinnojägare och skåpbög, spirituell ledare med försmak för sexuella riter och djuroffer, erotisk och nekrofilisk poet, påstådd nazistsympatisör, en av L. Ron Hubbards lärofäder samt drogmissbrukare. Den här "hyllningen" (om det kan kallas en hyllning till någon att i refrängen sjunga "Motherfucker you are sick in the head" är tack och lov med hästlängder bättre är Ozzy Osbournes patetiska Mr Crowley. Här får punken helt ge vika för klassisk horrorgenre med snygga gitarreffekter och kuslig atmosfär. Vid sidan av Cletus den mest genomarbetade låten. Som om inte allt det här var tillräckligt bisarrt redan, kommer mitt i skivan en låt som heter Zombie Nazis with Scatological Tendencies. Döm om lyssnarens förvåning, då den visar sig vara en smäktande vacker instrumental vals med akustisk gitarr, synth och violin (gästspel av Axel Aminoff). Dessutom avslutas skivan något överraskande med en cover av The Cults Rain. Och inte alls en pissig sådan, än en gång snygga gitarrer, mustig bas och ett kanske karriärens första försök av Lasse att verkligen sjunga rent - han till och med lyckas ganska bra i refrängen.
Skivan lider först och främst av att produktionen, trots stöd av Kulturfonden och en professionell studio, inte är så bra som den kunde vara. Men med tanke på att skivan har spelats in på ett veckoslut är det å andra sidan imponerande att bandet har fått ihop så helgjutna låtar som Cletus och Doomsday Disco. Skulle det här vara ett band med klart kommersiella ambitioner, kunde man också klaga på att Lasses talanger som vokalist är minst sagt limiterade. Å andra sidan stider han på den här skivan till höjder där han aldrig varit förut. Dessutom lider skivan ställvis av syndromet från första plattan, det vill säga platta gitarrmattor, vilket är synd, eftersom Jürgen i några låtar visar att han är en riktigt bra och innovativ gitarrist när det beger sig. Skulle Trashcan Dance i och med nästa skiva få, säg en vecka, i studion, skulle den kunna bli riktigt, rikigt bra. För trots några mer oinspirerade låtar som hade behövt lite mera arbete, finns det några verkliga pärlor på Doomsday Disco - och de bevisar att det finns en bisarr fantasi och ett brett kunnande i det här bandet, såväl på arrangemang-, låtskrivar-, som musikersidan. Stort plus också till Terhi Ylimäinens ursnygga bandfoton i cd-konvolutet.
Som socker på bottnen innehåller cd-skivan också en musikvideo, tyvärr till en låt från förra skivan, 8 mm.
Här blandas kunnandet från band som The Dogshit Boys (Lasse/sång, tamburin), Dienecia (Jürgen/gitarr), Beherit (Javier/trummor) och Vinyl Jam (Dallas/bas, piano, bakgrundssång). Doomsday Disco är bandets andra självproducerade album - och det är en märkbar förbättring från första plattan Tiny Hitlers Rule the World. Där den första snarast var en jämntjock sörja av punkheavy, är Doomsday Disco åtminstone överraskande och tiofalt mer mångsidig.
Att på enkelt sätt nåla ner genre på den här skivan är närmast omöjlig, men om vi säger bisarr punkheavy med horrorpsykedeliska inslag, är vi väl på rätt spår åtminstone. Skivan innehåller åtta låtar, varav tre faller innanför ramen ganska klassisk punkheavy: Die Alone, Fuckface och Sleazy Women. Av dem är det Fuckface som känns mest dynamisk och intressant, trots att den har en ganska tråkig grundpunkrytm som stomme. Men Jürgens nästan spacerockiga gitarrjinglar och Lasses blixtsnabba och enerverande smilhurtiga vokal gör det till en konstigt illa berörande trudelutt. The Dentist, Cletus och Doomsday Disco för tankarna till tidig Black Sabbath och Alice Coopers produktion under den första hälften av 70-talet. De två förstnämnda propelleras av Dallas spänstiga baslinjer, och skulle Trashcan Dance inte spela såpass punkig musik som de gör, skulle jag beskylla dem för att på The Dentist ha rippat en låt från Coopers Billion Dollar Babies. Cletus har också en härlig 80-talsgitarrlick. Cletus är en verkligt vrickad bit om en man som har dött av överintag av franska potäter och chips - och sedan återuppstått som en flottig och ruttnande zombie. I bakgrunden finns Sabbath-aktiga domedagsriff, och mellan Lasses vresiga spottande hörs Dallas spöklika rop på hjälp, en pianoslinga som ger kalla kårar och ett gästspel av en demonröst i form av Demonos Sova från bandet Barathrum. Cletus är en av skivans verkliga toppar - nästan lite FÖR bra för resten av skivan. Man hade hoppats att bandet skulle ha satsat like mycket på resten av låtarna. För Doomsday Disco har bandet lånat rösten av självaste Aleister Crowley - en av rivalerna för posten som historiens mest bisarra människa. På något sätt passar Crowley utmärkt som gudfader för den här skivan - en kvinnojägare och skåpbög, spirituell ledare med försmak för sexuella riter och djuroffer, erotisk och nekrofilisk poet, påstådd nazistsympatisör, en av L. Ron Hubbards lärofäder samt drogmissbrukare. Den här "hyllningen" (om det kan kallas en hyllning till någon att i refrängen sjunga "Motherfucker you are sick in the head" är tack och lov med hästlängder bättre är Ozzy Osbournes patetiska Mr Crowley. Här får punken helt ge vika för klassisk horrorgenre med snygga gitarreffekter och kuslig atmosfär. Vid sidan av Cletus den mest genomarbetade låten. Som om inte allt det här var tillräckligt bisarrt redan, kommer mitt i skivan en låt som heter Zombie Nazis with Scatological Tendencies. Döm om lyssnarens förvåning, då den visar sig vara en smäktande vacker instrumental vals med akustisk gitarr, synth och violin (gästspel av Axel Aminoff). Dessutom avslutas skivan något överraskande med en cover av The Cults Rain. Och inte alls en pissig sådan, än en gång snygga gitarrer, mustig bas och ett kanske karriärens första försök av Lasse att verkligen sjunga rent - han till och med lyckas ganska bra i refrängen.
Skivan lider först och främst av att produktionen, trots stöd av Kulturfonden och en professionell studio, inte är så bra som den kunde vara. Men med tanke på att skivan har spelats in på ett veckoslut är det å andra sidan imponerande att bandet har fått ihop så helgjutna låtar som Cletus och Doomsday Disco. Skulle det här vara ett band med klart kommersiella ambitioner, kunde man också klaga på att Lasses talanger som vokalist är minst sagt limiterade. Å andra sidan stider han på den här skivan till höjder där han aldrig varit förut. Dessutom lider skivan ställvis av syndromet från första plattan, det vill säga platta gitarrmattor, vilket är synd, eftersom Jürgen i några låtar visar att han är en riktigt bra och innovativ gitarrist när det beger sig. Skulle Trashcan Dance i och med nästa skiva få, säg en vecka, i studion, skulle den kunna bli riktigt, rikigt bra. För trots några mer oinspirerade låtar som hade behövt lite mera arbete, finns det några verkliga pärlor på Doomsday Disco - och de bevisar att det finns en bisarr fantasi och ett brett kunnande i det här bandet, såväl på arrangemang-, låtskrivar-, som musikersidan. Stort plus också till Terhi Ylimäinens ursnygga bandfoton i cd-konvolutet.
Som socker på bottnen innehåller cd-skivan också en musikvideo, tyvärr till en låt från förra skivan, 8 mm.
Humppe