Paradoxalt nog är det just Sebastians multitalang som är en av svagheterna på skivan. Det är oerhört svårt att sätta ihop en skiva på egen hand, speciellt om man väljer att till stor del göra det med traditionella instrument, det blir lätt överplanerat, slipat och kliniskt då man inte har bollplank att utbyta idéer med eller folk att jamma med för att få in lite rå livefeelis i spelandet. Det här är ett drag som framhävs ytterligare då man använder datorprogrammerade trummor snarare än the real shit. Tyvärr är det här ett drag som går igenom i en hel del av låtarna.
Trots det här bygger Sebastian upp en spännande ljudvärd som löper som en röd tråd genom skivan. Det är en melankolisk och ställvis väldigt mörk ljudvärld, som ändå lättas upp av ljusa melodipartier och popkrokar. Grunden till musiken ligger dels i visgenren och dels i progressiv rock. Ibland river det till ordentligt med 80-talsaktig hårdrocksgitarr, nästan heavy och syntharna ger ställvis grym atmosfär. Det är framför allt som arrangör som Sebastian kanske främst visar sin storhet, vilket är speciellt uppenbart i skivans två coverspår, Aqualung (ambitiöst val!) och Losing My Religion. Aldrig har REM haft sådan pondus, jag gillar faktiskt Sebastians version bättre än originalet, och röstmässigt behöver han inte heller skämmas inför Michael Stipe.
Paradoxalt nog är också Losing My Religion den simplaste låten på skivan. Sebastians egna kompositioner har ibland en tendens att gapa efter lite för mycket, det blir liksom lite för många finesser. Ibland skulle det vara skönt om han istället hade dragit kurvorna raka och litat på att less is more. Melodierna blir lite för mångfacetterade för att alltid riktigt orka dra lyssnaren med sig. Det samma gäller också texterna, som ibland blir så melodramatiska och bombastiska i sitt mörker och försvaret av underdogen (jag gillar tanken) att de ställvis nästan verkar vara parodier på sig själva. Less is more, igen.
Men skivan är som sagt på det hela urimponerande och jag vidhåller fortfarande att Sebastian har en av de mest intressanta rockrösterna för tillfället i det här landet. Lite David Gahan, lite Ian Anderson, lite Michael Stipe, mycket personlighet. (Jag har nu spelat Sebastians Losing My Religion fem gånger på repeat och tänker på Blade Runner). Jag vill höra det här live med ett band!
Humppe