Prime Mover är ett band vars namn jag har hört nämnas i otaliga sammanhang, och det tog ganska länge innan jag insåg att de är finlnadssvenska, hela bunten på åtta personer. Skivan Imperfekt, som släpptes förra veckan, är ändå första gången jag bekantar mig med deras musik. Stommen i bandet utgörs ändå av fem personer, vokalisten Dennis Nordell, gitarristen och bakgrundssångaren Michael Karlsson, klaveristen och sångaren Sebastian Teir, basisten Roger Nyman och batteristen Kenneth Lagerström.
Om jag har förstått rätt, spelar Prime Mover aldrig live, vilket är jävligt synd, eftersom det här skulle vara maffigt att höra på en scen. Personligen har jag alltid haft lite svårt för renodlade proggband, tursamt då för Prime Mover att det inte är ett sådant. De för progen så kännspaka taktbytena, långa instrumentalpartierna och den ibland rätt monotona stämsången ligger som grund i musiken, men det finns tillräckligt mycket olika influenser inbakade i limpan för att det ska orka vara intressant hela skivan igenom. Det är svårt att med några ord nåla ner musiken, även om poprocken är överallt närvarande. Ibland hotar till och med de poppiga arrangemangen kombinerade med småstadsmysiga texter som i öppningsspåret Telefonsamtal från norr att glida över i ett nästan tomasledinaktigt sockervadd.
Prime Mover ger sig ut för att vara ett annorlunda band. Tidigare ska en recensent ha skrivit att det nog är sant, men att det också kunde satsa på att vara bra. Jag vill gärna svänga det hela andra vägen. Jag drar lätt paralleller till 70-talspopproggarna (vilket ord!) Wigwam. Men där Wigwam kändes energiska, råa och alldeles unika i sitt skrå, låter Prime Mover bra, men kanske lite tama. Trots skivans många olika stilgrupper och influenser, känner jag mig aldrig riktigt överraskad, utom kanske på min favoritlåt In i dimman, som har ett ganska folkigt sound. Alltså folk som i gammal nordisk folkmusik, inte den senare Dylan-folken. Det här skulle jag gärna höra mycket mer av! Ganska beskrivande för helhetsintrycket är låten Ingenting, som börjar med ett ordentligt rivigt heavy-parti, som nästan för tankarna till Metallica, men som genast då vokalpartierna börjar sjunker tillbaks i samma bekväma lunk som resten av skivan.
Detta sagt, är det här utan tvekan en bra skiva. Då jag lyssnar genom plattan en tredje gång, hittar jag några absoluta favoriter, en av dem är I verkligheten, med en härlig synthmelodi, som för tankarna till sc-fi-serier från 80-talet och som på det hela är väldigt lik något som YUP kunde ha gjort. Men över lag saknas YUP:s fananamma på den här skivan. Allt är lite väl tillrättalagt. Trots att jag brukar vara oerhört allergisk mot dialekt-sång, är jag också väldigt tagen av den bluegrass-inspirerade Sagt och gjort. Jag vet inte om det säger mer om bandet eller skribenten att det verkar vara de minst proggiga låtarna som fastnar bäst...
En eloge ska ännu gå till Dennis Nordell på sång. Oerhört behagligt att lyssna på! Man kunde berömma alla inblandade musiker, som inom givna ramar alla har sina stunder på skivan.
Humppe