ZXC

PARADOXX - SHITLOAD OF MISERY

Så är den äntligen här då, Paradoxx första riktiga fullängdare. Paradoxx är ett av banden som ZXC har följt med speciellt noga, och hittills har åtminstone undertecknad haft vissa reservationer mot att bandet har pendlat för mycket mellan stilarna, man har inte riktigt vetat om man skulle ta det som goth rock eller skräppunk (höhö, skräpp-unk, alltid lika roligt...). Nu har då till slut Paradoxx lyckats hitta sin nisch och stramat åt paketet så att det ligger där nånstans mellan goth metal och klassisk 80-talshårdrock. På den här plattan hörs också mer influenser av industrial, vilket passar bandet utmärkt.

Framför allt hörs det på Shitload of Misery att Paradoxx haft ordentligt med tid och möjlighet att fila på soundet. Det är betydligt tightare än förr och hela ljudbilden är i balans, det låter inte längre som garageinspelningar. Låtmaterialet är också jämnt och håller över lag hög standard, kanske med undantag för den återuppvärmda Angeldust som faktiskt sticker ut lite med sina besynnerliga fraseringar.

Jag har två favoriter på skivan, A Cold One och titelspåret Shitload of Misery, troligtvis för att de är de catchigaste låtarna på plattan, och har riktigt härliga gitarriff. Båda två är låtar som jag med gott samvete kunde sälja till vilket hårdrockband som helst. Frostbite del 1 och 2 är kul med sin synthdrivna skräckromantik och 31/10 Haddonfield har fyndig text. Sångaren Ms Foster håller ihop hela skivan igenom, förutom då kanske i den olyckliga Angeldust (förstår faktiskt inte varför den har värmts upp pånytt), gitarrvallarna är mustiga och skarpa och synthen ger precis den rätta stämningsboosten där det behövs.

Paradoxx är inte ett band som ska tas på för stort allvar, i så fall börjar man lätt fnissa åt låttexterna på fel sätt, för de är faktiskt rätt så corniga på sina håll med zombieromantik och gråtande änglar. Det här är musik som kunde fungera som soundtrack till Peter Jacksons tidiga splatterfilmer - man vet inte riktigt om man ska skratta eller rysa, så man gör båda, vilket försätter en i en ganska besynnerlig sinnesstämning.

Way to go kids, det vacklade lite i början men nu börjar det se bra ut! Om man ändå ska komma med lite konstruktiv kritik, så skulle jag säga att jobba på refrängerna, kunde gott vara snäppet catchigare, som i A Cold One. Jag skulle också ge leadgitarren lite större svängrum i solopartierna, teatralisk musik behöver också heroiska gitarrhjältar. Annars, thumbs up!