Till skillnad från första skivan, A Date With the Crow, går alla fyra låtar på plattan på engelska. Paradoxx blandar punk á la Stooges och Misfits med skräckrock i stil med Type 0-Negative och 69 Eyes. Sångaren Ms Fosters lite krystade mollmummel är ändå närmare Jussi69 än 0-Negative. Musiken är rak och intensiv hårdrock och går sällan över till heavykategorin.
Titel- och öppningsspåret Dame of Hearts lovar mycket och öppnar i den gotiska stilen med texten "Give me the strength to put the gun to my head / Give me the dignity to end my life with Dame of Hearts. Låten funkar jäkligt bra egentligen. Trots det avskalade och enkla stuket har sången ett tungt och mustigt sound, dels tack vare att Ms Foster lyckas navigera runt de största vokalmässiga grynnorna, och gitarristerna Liz de Licour och Joel samarbetar bra ihop. Rytmsektionen kunde man kanske önska lite mer av, och ställvis blir det en aning släpigt och oinspirerat. Men efter den här aningen glaminspirerade biten suktar man efter mera.
Döm då om min besvikelse då låt nummer två, I Was Cured Alright, spårar ut i amatörheavy med tunt sound och sångaren tappar all lyster i sin röst då han bräker ut punklyriken (visserligen en alldeles adekvat sådan) på ett sätt som inte alls passar honom. Sången arbetar upp sig mot slutet då gitarristerna får ta i ordentligt, men slutresultatet blir ändå lite platt.
The Dining Dead fortsätter lite i samma stil, men håller bättre ihop och har mer finess. Härliga 80-talsgitarrer som för tankarna till Mötley Crüe! Nu är också rytmsektionen med Vixo på bas och Fishy på trummor för första gången med i svängen. Men igen blir jag lite upprörd av Ms Foster som inte riktigt är byggd för att sjunga höga vokaler och rösten räcker inte riktigt till i de rivigaste partierna.
På 10 000 Corpses är vi igen tillbaks i trygga goth-vatten och sångaren sänker igen rösten till nånstans under gravnivå. Det är kanske min favoritlåt på skivan, trots att den är lika simpel som 1-2-3. Synthen (som är okrediterad på konvolutet) ger en härlig skräckfilmsstämning åt sången som annars trampar obarmärtigt och målmedvetet framåt. Tyvärr är den kort, jag kunde gärna ha lyssnat på lika mycket till.
Skivan är mastrad av Jens Smedman, vilket inte är helt fyskam. Soundet är också alldeles okej, om kanske en aning tunt och garageaktigt på sina ställen. Speciellt basen knäpper lite onödigt gällt i bakgrunden.
Jag sticker inte under stol med att jag gillar det här bandet. Det finns en härlig morbid humor över alltihop och jag har alltid varit svag både för skräcktematik och teatraliska inslag. Men för att nu komma vidare måste nog medlemmarna besluta sig för om det är Misfits eller Type 0-Negatives spår man vill följa. Nu är det lite för mycket sillsallad över det hela. Jag skulle rekommendera det senare, eftersom det finns åtminstone 50 garageband bara i Svenskfinland som gör punkheavyn bättre än Paradoxx. Däremot är det inte nåt överflöd på gotiska skräckband.
Humppe