När
rockare har örvlat tillräckligt länge bland
skränande gitarrer och maskinpistolstrummor, brukar det vara
oundvikligt att man "utvecklar sig själv" eller "går till
rötterna" och släpper en soloplatta med akustisk musik,
folkmusik eller gammal blues. Ofta blir det den bästa produktionen
till dags dato, eftersom det inte längre är behövligt
att upprätthålla nån rockimage.
På den banan har nu Marty the Random Guy slagit in. MTRG är kanske bättre känd som Martin "Masa" Laine från Pargasrockarna The Sheena Hyenas, där han sjunger och svingar planka. Nu släpper han i januari sin första soloplatta "Hooks" under den otympliga pseudonymen Marty the Random Guy. Tack och lov är musiken inte lika otymplig.
Hooks består av nio låtar som alla flirtar med bluesen, men som täcker ett ganska brett spektrum av stilar, allt från mer slipad bluesrock à la brittöarna i slutet av 60-talet, till amerikansk rythm & blues, folk och country & western. Något nytt och revolutionerande bjuder skivan inte på, men däremot mycket kompetent roots-musik, som tyvärr är en rätt ovanlig inriktning här i landet. Det finns alldeles för många artister som lär sig spela tre ackord i Rolling Stones-anda, lägger till lite lyrik om krabbis och tomma plånböcker och kallar sig bluesmusiker. Här hörs tydligt att Marty har gått lite längre i sin research och snarare tar sina influenser från 30-, 40-, och 50-talens Mississippidelta än London.
När det gäller den här typen av musik, har man som finlandssvensk ett naturligt övertag över de finskspråkiga brödrarna och systrarna, eftersom engelskan ligger bättre i käften. Och även om det i vissa låtar hörs att uttalet inte är helt naturligt, är det tillräckligt amerikanskt för att man tänker på Memphis snarare än Pargas. Också i övrigt sitter sången bra, till och med så att jag blir överraskad över hur bra det låter i flera starka och höga sångpartier, som t.ex. i Burn the Bridges och Comin' Up. Ett litet problem är kanske ändå att det inte finns en tillräckligt stark personlighet i rösten för att den ska kunna gripa tag ordentligt.
Skivans styrkor är ändå Martys gitarrspel, som är mångsidigt - allt från en nästan Hendrix-aktig energi i öppningsspåret Hooks, till stämningfullt knäppande på den självbyggda cigarrlådegitarren i de mer akustiska spåren - och låtarna, som också de ger plattan både bredd och djup. Marty har ett eget tilltal och den som gillar hans moderband torde inte bli besviken. Bäst funkar kanske de mest rootsiga låtarna, speciellt där Marty får draghjälp av Robin Pahlman (Agent Kooper, Green Onion) på banjo och sångerskan Anna Soveri, vars röst passar utmärkt till den typen av amerikansk folkmusik. Tack också för lyriken, som bevisar att man inte behöver låtsas att man är nersupen afroamerikan för att skriva blues. Marty struntar mer eller mindre i de yttre attributen och gör lyrik som är introspektiv och grubblande, utan att heller utesluta lyssnaren. Speciellt gillar jag den lågmälda Turn Out the Lights och det banjostarka avslutningsspåret Not My Day som gör att man vill leta fram sina gamla Lucky Luke-album. De rockigare låtarna känns ofta lite klichémässiga och dussinvara, men de räddas på ett fint sätt av Martys tunga, släpiga gitarriff, som skulle sitta rätt i nästan vilket bluesband som helst.
Hooks är ett mycket bra roots-album och ett måste för alla bluesälskare - den här typen av produktion bör understödas, så pallra er iväg till skivaffären, bästa läsare!
På den banan har nu Marty the Random Guy slagit in. MTRG är kanske bättre känd som Martin "Masa" Laine från Pargasrockarna The Sheena Hyenas, där han sjunger och svingar planka. Nu släpper han i januari sin första soloplatta "Hooks" under den otympliga pseudonymen Marty the Random Guy. Tack och lov är musiken inte lika otymplig.
Hooks består av nio låtar som alla flirtar med bluesen, men som täcker ett ganska brett spektrum av stilar, allt från mer slipad bluesrock à la brittöarna i slutet av 60-talet, till amerikansk rythm & blues, folk och country & western. Något nytt och revolutionerande bjuder skivan inte på, men däremot mycket kompetent roots-musik, som tyvärr är en rätt ovanlig inriktning här i landet. Det finns alldeles för många artister som lär sig spela tre ackord i Rolling Stones-anda, lägger till lite lyrik om krabbis och tomma plånböcker och kallar sig bluesmusiker. Här hörs tydligt att Marty har gått lite längre i sin research och snarare tar sina influenser från 30-, 40-, och 50-talens Mississippidelta än London.
När det gäller den här typen av musik, har man som finlandssvensk ett naturligt övertag över de finskspråkiga brödrarna och systrarna, eftersom engelskan ligger bättre i käften. Och även om det i vissa låtar hörs att uttalet inte är helt naturligt, är det tillräckligt amerikanskt för att man tänker på Memphis snarare än Pargas. Också i övrigt sitter sången bra, till och med så att jag blir överraskad över hur bra det låter i flera starka och höga sångpartier, som t.ex. i Burn the Bridges och Comin' Up. Ett litet problem är kanske ändå att det inte finns en tillräckligt stark personlighet i rösten för att den ska kunna gripa tag ordentligt.
Skivans styrkor är ändå Martys gitarrspel, som är mångsidigt - allt från en nästan Hendrix-aktig energi i öppningsspåret Hooks, till stämningfullt knäppande på den självbyggda cigarrlådegitarren i de mer akustiska spåren - och låtarna, som också de ger plattan både bredd och djup. Marty har ett eget tilltal och den som gillar hans moderband torde inte bli besviken. Bäst funkar kanske de mest rootsiga låtarna, speciellt där Marty får draghjälp av Robin Pahlman (Agent Kooper, Green Onion) på banjo och sångerskan Anna Soveri, vars röst passar utmärkt till den typen av amerikansk folkmusik. Tack också för lyriken, som bevisar att man inte behöver låtsas att man är nersupen afroamerikan för att skriva blues. Marty struntar mer eller mindre i de yttre attributen och gör lyrik som är introspektiv och grubblande, utan att heller utesluta lyssnaren. Speciellt gillar jag den lågmälda Turn Out the Lights och det banjostarka avslutningsspåret Not My Day som gör att man vill leta fram sina gamla Lucky Luke-album. De rockigare låtarna känns ofta lite klichémässiga och dussinvara, men de räddas på ett fint sätt av Martys tunga, släpiga gitarriff, som skulle sitta rätt i nästan vilket bluesband som helst.
Hooks är ett mycket bra roots-album och ett måste för alla bluesälskare - den här typen av produktion bör understödas, så pallra er iväg till skivaffären, bästa läsare!
Humppe