Det känns som om Agent Kooper balanserat där på kanten till ett verkligt stort genombrott i herrans många år redan, och tyvärr kommer det inte heller med den här skivan. Missförstå mig inte, det finns många band som skulle döda för den framgång som Agent Kooper redan har haft, men eftersom bandet är så väletablerat skulle man unna dem den där ena stora radiohiten.
Men så är det här inte heller ett radiohitband. Head + Heart är framför allt en poetisk skiva. Många recensenter har beskyllt skivan för att vara ojämn och spretig, men jag vet fanimej inte vad de har lyssnat på. Samma koncentrerade energi och komprimerade explosivitet går igenom som en röd tråd från början till slut. Att man sedan väljer att dona några låtar med hornsektion och riviga gitarriff och andra med lågmäld orgel och subtil percussion är sedan bara arrangemang och utsmyckning.
Agent Kooper levererar en på samma gång filosofisk och allvarsam, men lekfull och respektlös skiva. Musiken exploderar aldrig, utan pyser på som en överhettad tryckkokare med otrolig täta och härligt samspel. Jake McMullen på trummor, Valtteri Lipasti på bas och Robin Pahlman på gitarr och sång skapar ett alldeles eget litet universum där de själva sätter regler och konventioner.
Själv är jag en stor vän av fananamma och riv och ös, men trots att det är något av en bristvara här, är musiken just så fantasifull och överraskande att det inte stör mig nämnvärt. Melodierna är urstarka och atmosfären målande och bred. Men kanske är det just de där verkliga pärlorna, de där sångerna som etsar sig fast på hjärnbarken som saknas. Ett par låtar som skulle göra att man vill trycka på repeat tio gånger i rad. För mig är problemet inte att skivan skulle vara ojämn eller spretig, utan att den tuffar på som ett snälltåg med högklassig musik från början till slut, utan att ändå nå riktigt till toppen.
Men trots det, asbra skiva!
Humppe