Gruppen har sina rötter i punkcity Pargas, och trots att den inte har mer än ett par tre år på nacken, är det inte fråga om några nybörjare. Det säger väl redan något att frontmannen Antte Johansson redan hunnit vara med om att grunda skivbolaget Mitstrick Records i Helsingfors, som också den här plattan ges ut på.
Så trots att Inspiration (Back from the Dead) är bandets första fullängdare, behöver ingen vänta sig nåt amatörskramlande, det här är proffsjobb från början till slut och paketerat redo för att inta den internationella marknaden.
Först ska det sägas att jag personligen alltid har haft lite svårt för den här typen av MTV-vänlig punk av Rancid-stuk. Armotonta mättöä från början till slut, men jag önskar ibland att man kunde ta sig tid att utveckla melodierna och stämningarna i låtarna i stället för att banka skiten ur instrumenten. Å andra sidan är det här musik som ska spelas live med en redig moshpit framför scenen. Och Heartbreak Stereo gör onekligen sing-along-punk av bästa slaget. Texterna är också de klassiska historierna om en pissig jävla skitvärld som man visar fingret åt och super ner sig i stället. Bra live-material, men efter att man hört x antal band som gör x antal låtar med precis samma innehåll, undrar man ju om det inte finns nåt annat att sjunga om.
Nu ska den här kritiken tas med beaktande av att Heartbreak Stereo inom de givna ramarna gör så gott som allting rätt. Plattan är en knapp halvtimme av fartfylld och ärlig punkmusik. Det är tajt och proffsigt och soundet sitter där det ska. Här finns ingenting onödigt och ändå känns det inte tunt eller halvfärdigt på något sätt. De få gånger som Anttes gitarr eller Robin Reuters bas får lite extra utrymme att ta ut svängarna önskar jag åtminstone ändå att det fanns mer av den varan. Mest musikaliskt finlir finns kanske på Tonight We Disappear, som är en av mina favoriter på skivan. Down the Boulevard får mig att dra mig till minnes en gammal favorit, TRB:s 2-4-6-8 Motorway, vilket aldrig kan vara fel. Snygga basslingor också. Fraseringen i Swallow rör sig i riktning mot gamla goda 70-talspunken, which is nice. The Lonely Train är kanske skivans mest downtempo-låt och har dessutom den skönaste refrängen.
Ingen av låtarna får mig ändå att fullständigt hoppa ur stolen av förtjusning, men det kan ha att göra med min inbyggda inställning till genren. Över lag saknar jag det där lilla extra som skulle få Heartbreak Stereo att fastna i minnet som något speciellt. Men, hey, hur ofta hör man hederlig moshpitpunk i så här proffsigt paket nuförtiden? Bland den uppsjö av punkband som finns i landet, är det här gänget i den absoluta eliten. Jag lyfter på kepsen, skål och skrål, killar! Och lycka till med Europaturnén!
Humppe