ZXC

HBS - CARRIED THROUGH THIS WALTZ

Heartbreak Stereo fortsätter med skivan Carried Through This Waltz där de slutade med den förra. Så jag börjar med att citera min recension av den förra skivan, Inspiration (Back fron the Dead):

"Armotonta mättöä från början till slut, men jag önskar ibland att man kunde ta sig tid att utveckla melodierna och stämningarna i låtarna i stället för att banka skiten ur instrumenten. Å andra sidan är det här musik som ska spelas live med en redig moshpit framför scenen. Och Heartbreak Stereo gör onekligen sing-along-punk av bästa slaget.

Nu ska den här kritiken tas med beaktande av att Heartbreak Stereo inom de givna ramarna gör så gott som allting rätt. Det är tajt och proffsigt och soundet sitter där det ska. Här finns ingenting onödigt och ändå känns det inte tunt eller halvfärdigt på något sätt. De få gånger som Anttes Johanssons gitarr eller Robin Reuters bas får lite extra utrymme att ta ut svängarna önskar jag åtminstone ändå att det fanns mer av den varan."

Tja, så mycket har väl inte förändrats sen dess. Heartbreak Stereo spelar fortfarande old school-punk med tre ackord med fart och energi som kunde kickstarta en jumbojet. Här ger man fan i vad radion och MTV spelar och river på så att trummpinnar och gitarrsträngar flyger. Heartbreak Stereo hör fortfarande till Finlands punkelit och verkar inte vara på väg att ge upp platsen så lätt. Det här är musik som får mig att nästan längta tillbaks till tonåren, att få plocka en 12-pack Karhu ur kylen och sätta mig i en gammal fåtölj i en betongkällare nånstans, tillsammans med en bunt lika packade vänner och fundera vafan man ska göra härnäst och komma fram till att det är bäst att ta en öl till och vänta på inspiration.

Favoriter är The Departure Point, en liten historia om turnélivet och en tack till fansen. Snygga melodier och framför allt catchig refräng, Fell in Love, om inte annat så för att en rad sjungs på svenska och Sunburn som igen för mina tankar till TRB. För vänner av melodisk Oi! är det här säkert så nära himmelriket man kommer i Finland. Tänk Rancid och Social Distortion. Själv föredrar jag den lite lugnare och mer riffbaserade 70-talspunken och skulle efterlysa lite mer fantasi i låtuppbyggnaderna.

Å andra sidan har jag också sett bandet live och kan intyga att tanssijalka nog fan inte hålls stilla under ett HBS-gig (den gången hade dessutom Robin foten i paket).

Förresten så är HBS nominerad för en Femma i kategorin "bästa lämppäre". Galan går av stapeln 12.2 på Nosturi. Om ni inte får dåndimpen av all sär skrivning, så kan ni kolla länken nedan:
http://www.femmagaala.fi/

Bandet spelar dessutom som lämppäre åt The Real McKenzies på Tavastia 2.2.2010, och på Klubi i Åbo dagen därpå.