I ärlighetens namn ska det sägas att jag inte tittat igenom alla 173 minuter. Fast Forward is your friend. Det här rör sig nämligen om en samling inspelningar gjorda med en billig hemvideokamera, troligtvis med en full kameraman. Både ljud- och bildkvalitet är därefter. Att lyssna på tre timmar Zlaskhinx live måste redan det vara en bedrift och att göra det på tv- eller datorskärmen känns bara som fel användning av tid.
Som dokumentation är det här säkert något av en smärre kulturgärning. Ännu mer intressant hade det varit om klippen på skivan hade lagts i kronologisk ordning så man kunde ha följt med bandets utveckling (eller förfall, hur man nu tar det). Men sällan har väl ett så pass litet skrotband dokumenterats så här pass rigoröst.
Sysslar man alltså med antropologisk forskning rörande södra Österbottens punksläkte, är det här en guldgruva. Sällan har så mycket örvel, meningslöshet och dumhet samlats på en tre timmar lång skiva. Hör man till dem som syns på bilden kan det ju också vara skoj att se på släkt och vänner som ramlar omkring.
Som en statement är det här härligt och det behövs band som Die Zlaskhinx mitt bland all pop, yta och politisk korrekthet. Men musikaliskt eller filmatiskt är det här nog inte någon höjdare och torde inte värma andra än de närmast drabbade. Efter ett par låtar fattar man galoppen och det blir mer intressant att se vilken ställning sångaren Peter Norrlin kommer att ramla i nästa gång. Bäst på plattan är mellansnacket och de korta ”dokumentariska” snuttarna mellan låtarna. Min favorit är då Peter klipper mohikanfrisyr med yxa och rakapparat åt en tjej som skriker att hennes mamma kommer att få fnatt. En annan är då nån musikguru i början sitter och förklarar om hur unga band som ”Apulanta” aldrig kommer att slå igenom på samma sätt som Die Zlaskhinx.
Vill man däremot ha en bra musik-DVD, ska man inte besvära sig. Det här är mest öl och bröl. Är man musiker kan man köpa den här skivan för att se hur man ska göra för att undvika att slå igenom kommersiellt.
Humppe