Dom Andra
Helvetet, det är dom andra (2004)
Nu kommer vi till min andra helsingforsiska musikundervsining, vid sidan av DSB, nämligen Dom Andra. Gruppen är centrerad kring Arvi-Antti Särkelä, som sjunger, spelar gitarr och skriver låtarna. Andra medlemmar är Oliver Blomqvist på bas och - vilket jag helt hade glömt - Wille Granö från Vinyl Jam och Horse på trummor. Helvetet, det är dom andra är gruppens första EP. Det är mycket stoner, lite alternativ rock och lite grunge. Arvis monotona finlandssvenska är på nåt sätt väldigt hypnotisk och texterna är på samma gång både fruktansvärt depressiva och humoristiska. Musikaliskt är det hela på toppnivå, alla tre musiker handskas oerhört proffsigt med sina instrument och hela paketet är kompakt, tungt och klaustrofobiskt. Grymt samstämmigt hela vägen, och det är inga enkla sånger det är fråga om, det finns mycket dynamik, tempobyten och snygga krokar. Jag minns att jag var fruktansvärt imponerad när jag såg gruppen för första gången på minifestivalen Törttöilyrock för några år sen. Favoritlåtarna från 6-låtarsplattan är Dansa (Dansa med mig / Annars tar jag mitt liv), Svullen Hund och den mångsdiga Tag 13 med härligt grungiga gitarrer och snyggt trumspel.
I språnget pissad (200?)
Och när vi kommer till den andra EP:n, I språnget pissad, visar det sig att det numera upplösta bandet har spelat mig ett sista spratt. Varken min stereo, min bärbara cd-spelare eller min dator går med på att spela upp skivan. Min dator säger till och med att den är tom, vilket är besynnerligt eftersom jag lyssnade på den för runt tre år sen. Synd, eftersom jag minns att jag gillade skivan. Den förde musiken åt ett mer avantgardistiskt håll à la Sonic Youth och var sjukt depressiv, om jag inte minns fel. Nån som har en fungerande skiva kan väl skicka mig en liten recension?
Goodness It's Five O'Clock
Whatever Turns You On (2006)
Jag gjorde en recension på den här EP:n då den gavs ut år 2006. Jag vill minnas att jag var ganska positiv. I dag närjag efter en paus på nästan 3 år lyssnar på den igen, låter det fortfarande bra. Alternativ pop är väl det första som slår en. Här är ganska mycket funk inblandat, lite r&b, lite electro, lite reggae, ganska mycket pop. Vad jag kan förstå av förnamnen på konvolutet, är det fråga om en posse som består av bröderna Ville & Viggo Granö (trummor för den förstnämnda, vokal & trumpet för den senare), Georg Boldt på gitarr, Johannes som spelar klaviatur och sjunger och Rudi på bas ringer inga klockor. Andre Solomko från Vinyl Jam gästar på saxofon. Flera i bandet skulle också medverka i första uppsättningen av VJ. På det hela är det proffsig och skön jazzinfluerad pop med mjuka melodier och högklassig produktion. Tyvärr är väl bandet inte längre aktivt. Rätta mig om jag har fel.
Paradoxx
A Date With The Crow (200?)
Miss Foster och Paradoxx har fått en del uppmärksamhet här på sidan, och på samma gång som jag gjorde en intervju med Kenneth "Miss Foster" Norrlin och recenserade den då nya EP:n Dame Of Hearts, tryckte han också den tidigare plattan A Date With The Crow i handen på mig. Den gamla skivan har samma problem som den nyare, det vill säga att den inte riktigt vet om den vill vara gothrock eller skräppunk (skräp, inte skräpp). Bäst funkar enligt mig fortfarande de skräckrockiga bitarna. Punkstuket görs så mycket bättre av en uppsjö band, bara i Svenskfinland. Skräckrocken bjuder däremot på feta gitarrlicks och tuffa arrangemang i stil med 69 Eyes och Type 0-Negative. De låtar på den här skivan som är allra bäst är de svenskspråkiga, lugnare låtarma Ängladamm och Mammas Nya Kille, som man bara kan hoppas att inte är självbiografisk. Den sistnämnda är redan nästan en ballad, med smäktande sorglig bakgrundssång och stämningsfulla synthmattor. Ängladamm har en gammaldags sagolik lyrik, som en metalversion av Nordman.
Trashcan Dance
Tiny Hitlers Rule The World (2006)
Före julen recenserade jag Trashcan Dance senaste cd-skiva Doomsday Disco och gick av bara farten åt debutskivan Tiny Hitlers Rule The World ganska hårt. Såhär retrospektivt var jag kanske lite onödigt sträng. Vid en ny genomlyssning känns det som om det här de facto är en riktigt bra skiva. Okej, soundet är lite ensidigt (samma gitarrsound hela skivan igenom), men låtmaterialet är ställvis nästan lysande. Titelspåret slår spikar i huvet på alla småbossar på arbetsplatserna som går omkring och är viktiga. Även om inramningen kanske är lite tråkig, har låten en kul refräng. Work Is The Curse Of The Drinking Class har härliga krokar i stil med gamla hederliga dryckkessånger, snygga gitarrsolon och över lag har fanskapet en Clash-aktig lättpunkstämning över sig som gör att man vill trycka på repeat på stereon. Samma upprepas på bisarra Whore Leave. Goth Forbid och Conservative Party flirtar med 80-talsmetal (den riktiga varianten, inte pilluheavyn). Skivan har inte de för Doomsday Disco utmärkande teatraliska arrangemangen och produkten låter inte lika genomarbetad. Men där den senare skivan så tydligt var en humorisktisk produkt, är man aldrig riktigt säker på var THRTW står. Det finns en härlig samhällelig kritik i en del av låtarna, och sedan de andra, som handlar om saker som man bara inte skriver låtar om - som att runka till internetporr eller knulla bakifrån. Det är också urkul med ett band som använder läder och nitar - och sjunger till gothbrudarna "You can take your roses / Pentagrams and scars / Stuff them up your ass, 'coz / Baby no-one cares".
Helvetet, det är dom andra (2004)
Nu kommer vi till min andra helsingforsiska musikundervsining, vid sidan av DSB, nämligen Dom Andra. Gruppen är centrerad kring Arvi-Antti Särkelä, som sjunger, spelar gitarr och skriver låtarna. Andra medlemmar är Oliver Blomqvist på bas och - vilket jag helt hade glömt - Wille Granö från Vinyl Jam och Horse på trummor. Helvetet, det är dom andra är gruppens första EP. Det är mycket stoner, lite alternativ rock och lite grunge. Arvis monotona finlandssvenska är på nåt sätt väldigt hypnotisk och texterna är på samma gång både fruktansvärt depressiva och humoristiska. Musikaliskt är det hela på toppnivå, alla tre musiker handskas oerhört proffsigt med sina instrument och hela paketet är kompakt, tungt och klaustrofobiskt. Grymt samstämmigt hela vägen, och det är inga enkla sånger det är fråga om, det finns mycket dynamik, tempobyten och snygga krokar. Jag minns att jag var fruktansvärt imponerad när jag såg gruppen för första gången på minifestivalen Törttöilyrock för några år sen. Favoritlåtarna från 6-låtarsplattan är Dansa (Dansa med mig / Annars tar jag mitt liv), Svullen Hund och den mångsdiga Tag 13 med härligt grungiga gitarrer och snyggt trumspel.
I språnget pissad (200?)
Och när vi kommer till den andra EP:n, I språnget pissad, visar det sig att det numera upplösta bandet har spelat mig ett sista spratt. Varken min stereo, min bärbara cd-spelare eller min dator går med på att spela upp skivan. Min dator säger till och med att den är tom, vilket är besynnerligt eftersom jag lyssnade på den för runt tre år sen. Synd, eftersom jag minns att jag gillade skivan. Den förde musiken åt ett mer avantgardistiskt håll à la Sonic Youth och var sjukt depressiv, om jag inte minns fel. Nån som har en fungerande skiva kan väl skicka mig en liten recension?
Goodness It's Five O'Clock
Whatever Turns You On (2006)
Jag gjorde en recension på den här EP:n då den gavs ut år 2006. Jag vill minnas att jag var ganska positiv. I dag närjag efter en paus på nästan 3 år lyssnar på den igen, låter det fortfarande bra. Alternativ pop är väl det första som slår en. Här är ganska mycket funk inblandat, lite r&b, lite electro, lite reggae, ganska mycket pop. Vad jag kan förstå av förnamnen på konvolutet, är det fråga om en posse som består av bröderna Ville & Viggo Granö (trummor för den förstnämnda, vokal & trumpet för den senare), Georg Boldt på gitarr, Johannes som spelar klaviatur och sjunger och Rudi på bas ringer inga klockor. Andre Solomko från Vinyl Jam gästar på saxofon. Flera i bandet skulle också medverka i första uppsättningen av VJ. På det hela är det proffsig och skön jazzinfluerad pop med mjuka melodier och högklassig produktion. Tyvärr är väl bandet inte längre aktivt. Rätta mig om jag har fel.
Paradoxx
A Date With The Crow (200?)
Miss Foster och Paradoxx har fått en del uppmärksamhet här på sidan, och på samma gång som jag gjorde en intervju med Kenneth "Miss Foster" Norrlin och recenserade den då nya EP:n Dame Of Hearts, tryckte han också den tidigare plattan A Date With The Crow i handen på mig. Den gamla skivan har samma problem som den nyare, det vill säga att den inte riktigt vet om den vill vara gothrock eller skräppunk (skräp, inte skräpp). Bäst funkar enligt mig fortfarande de skräckrockiga bitarna. Punkstuket görs så mycket bättre av en uppsjö band, bara i Svenskfinland. Skräckrocken bjuder däremot på feta gitarrlicks och tuffa arrangemang i stil med 69 Eyes och Type 0-Negative. De låtar på den här skivan som är allra bäst är de svenskspråkiga, lugnare låtarma Ängladamm och Mammas Nya Kille, som man bara kan hoppas att inte är självbiografisk. Den sistnämnda är redan nästan en ballad, med smäktande sorglig bakgrundssång och stämningsfulla synthmattor. Ängladamm har en gammaldags sagolik lyrik, som en metalversion av Nordman.
Trashcan Dance
Tiny Hitlers Rule The World (2006)
Före julen recenserade jag Trashcan Dance senaste cd-skiva Doomsday Disco och gick av bara farten åt debutskivan Tiny Hitlers Rule The World ganska hårt. Såhär retrospektivt var jag kanske lite onödigt sträng. Vid en ny genomlyssning känns det som om det här de facto är en riktigt bra skiva. Okej, soundet är lite ensidigt (samma gitarrsound hela skivan igenom), men låtmaterialet är ställvis nästan lysande. Titelspåret slår spikar i huvet på alla småbossar på arbetsplatserna som går omkring och är viktiga. Även om inramningen kanske är lite tråkig, har låten en kul refräng. Work Is The Curse Of The Drinking Class har härliga krokar i stil med gamla hederliga dryckkessånger, snygga gitarrsolon och över lag har fanskapet en Clash-aktig lättpunkstämning över sig som gör att man vill trycka på repeat på stereon. Samma upprepas på bisarra Whore Leave. Goth Forbid och Conservative Party flirtar med 80-talsmetal (den riktiga varianten, inte pilluheavyn). Skivan har inte de för Doomsday Disco utmärkande teatraliska arrangemangen och produkten låter inte lika genomarbetad. Men där den senare skivan så tydligt var en humorisktisk produkt, är man aldrig riktigt säker på var THRTW står. Det finns en härlig samhällelig kritik i en del av låtarna, och sedan de andra, som handlar om saker som man bara inte skriver låtar om - som att runka till internetporr eller knulla bakifrån. Det är också urkul med ett band som använder läder och nitar - och sjunger till gothbrudarna "You can take your roses / Pentagrams and scars / Stuff them up your ass, 'coz / Baby no-one cares".
Humppe