Jag tror att Bettina S använde slut på alla superlativ då hon slickade författaren, musikern och ”husbyggaren” Stefan Nyman upp och ner då han satt i hennes soffa häromdagen. Detta sagt, är Nyman utan tvivel en av de mest intressanta unga konstnärerna i Svenskfinland just nu. Tyvärr har jag inte läst hans bok ännu, men borde väl ta mig an den å det snaraste.
Nu är han i varje fall aktuell som sångare och programmerare i gruppen Kouzin Bedlam, där han spelar tillsammans med sin bror Christian (gitarr, bas programmering) och kusinen Sebastian Teir (keyboards, bas, programmering), känd också från Vinyl Jam och Prime Mover. Live medverkar ockå trummisen Hans Becker och basisten Mikael Skogberg. Själva beskriver medlemmarna bandet som ett där allting är tillåtet, men som har en stark grund i rocken. Själv skulle jag placera dem i det lite smalare facket 80-90-talsheavy. Tänk lite Megadeth, Def Leppard, Skid Row, UFO. Men det finns också en sida som hedrar den gamla 70-talsheavyn med en hel del Uriah Heep-influenser. Och på sina håll tar programmeringen överhanden och då blir det ganska mycket Depeche Mode och en del industrial. Över allt väger ändå en klart poppig matta, ibland blir det nästan Abba av det hela. Förvirrande? Lustigt nog så funkar det, och helvetes bra dessutom!
Skivan exploderar med Writing, med härlig 80-talshårdrocksgitarr och skönt orgelsound i bakgrunden. Redan från början är det klart att det här ”hobbybandet” är ett av de proffsigaste och kunnigaste som hittills har recenserats här på skivan. För en gångs skull är det också musik som faller redaktören på läppen som en hand faller i en handske, eller, nåja… ursäkta dåliga metaforer. Stefan Nyman imponerar genast i de höga partierna, men än mer imponerade är broder Christians gitarrspel, härligt rossliga riviga riff blandat med snabba solon i kategorin ”kikkailu”. No such thing as honesty sätter sen iväg är sen en struttig och stroppig sak, driven än en gång av Christians gitarr och medryckande sångpartier. Sång nummer tre är en av de få som inte riktigt orkar inspirera. Lite för mycket heavy som inte riktigt funkar.
Nummer fyra är sen ett verkligt mästerverk och en av de bästa rockballader jag har hört på länge. Här är en av de låtar där bandet inte gör nån hemlighet av att trummorna är programmerade (vilket på vissa andra skulle vara omöjligt att märka om man inte visste det). Låten inleds med en flytande känsla av att guppa omkring på ett öppet hav, och stiger sen till en rå och tung refräng där Stefans röst kommer fullt ut i sin rätt – över lag grym sång hela låten igenom. Och sån text, melodramatisk och lidelsefull, kärlek som lockar undervattensvarelsen upp på land för att börja andas. ”I was floating under water / I was floating under seas / I was watching as they caught her / and let her to the breeze / But I was keeping to the ocean / floating all around / but I did not show emotion, no / I did not make a sound / ?? in my mouth / an evolution by force / you had me struggling and wiggling / but I can’t live no more unless / unless you have me / you got me / breathing suddenly / You’re oxygen to me (I respirate) / Lungs supplants my gills / Learning all your skills / Breathing”. Åch. Poesi. Jag är såld.
A.L.I.V.E. är väldigt, väldigt mycket Mötley Crüe, gitarren får mig genast att tänka på Too Fast For Life – och lägg till lite KISS. Texten är i det här fallet kanske lite klyscha – Alive / My blodd burns like gasoline Alive / My heart pumps adrenaline”. Vrålat. Och skrikande gitarrer. Nåjo, rock n’ roll. Crash test är sen rockpop så det förslår, men kul gitarr som för tankarna till Joe Satriani, vilket aldrig är fel. Trots det är refrängen lite för hurtig för min smak. Intermission är en intressant grej som snarast låter som electropop à la Depeche Mode och Klaus Doldinger – med dominerande orgel signerat Sebastian Teir. Stämningsfull och lågmäld låt med riktigt snygga effekter och verkligt imponerande keyboards på slutet. Space out, man.
Både Everything is not alright och Scream är
alldeles snygga
heavyspår. Justin Case
(ÄNTLIGEN har nån gjort en låt på den
fåniga ordleken) är sen en bisarr
popdänga som faktiskt mest påminner om ABBA med distade
gitarrer. Förvirrande.
Deny ramlar sen tillbaks i electropopstuket – och jäkligt
snyggt dessutom.
Mycket Depeche Mode. Undertecknad tackar och bockar för att det
finns band som
struntar i trender och håller fanan högt för äkta
gammal melodramatisk
hårdrock/popheavy. Andra kunde säga att Kouzin Bedlam inte
kommer med nåt nytt.
Nej, det är sant, men om man trampar gamla upptrampade stigar med
sådan stil
och finess som det här bandet, finns det väl ingen orsak att
uppfinna hjulet
pånytt?