Och förvåningarna var inte slut för kvällen. Kvällens huvudartist, som för tillfället genomför nån sorts utspridd och utdragen 10-årsjubileumsturné spelar inte bara en, utan FLERA låtar som jag inte känner igen, vilket bara kan betyda att de är splitternya! För en 5-6-7 år sen, då jag upptäckte bandet, kunde man lita på att på så gott som varenda konsert se en mindre armé av svarta Dogshit Boys-skjortor slamdansa och mosha framför scenen. På senare år verkar det som om fansen dels har blivit lite för gamla, och dels sett lite för många DSB-gigs för att riktigt orka inspireras till fylleslagsmål vid scenkanten. Men lita på att det alltid finns något promiskuöst kvinns i publiken som ska fram och dansa för Lasse, eller nåt långhårigt och skäggigt Karis-original som ska skrika i micken och och lugga sångarens allt kortare och glesare hår. Så även denna gång.
Och showmässigt är DSB sällan en besvikelse. Musiken har med åren blivit allt mindre skränig och mer tight, och den här gången är den till och med överraskande ren. Pepe känner sig i en mellanspeak tvungen att säga:
- Det här låter helt för bra, det måste vara nåt fel.
Lasse har ykköset päällä, med tillhörande smink, officersmössa, svarta polisbrillor, läder och nitar, och kommer snart in i rollen, även om det behövs några låtar för att han ska bli varm i kläderna. I all sin enkelhet finns det så läckra krokar i DSB:s musik, och refränger som man bara inte kan låta bli att sjunga med i, att publik som publik förr eller senare kastar hämningarna åt sidan för att vråla "Huoria!" eller "Remmillä perään!".
Musikstilen är en väl avvägd kombination av skränig skräckpunk, pervers Turbonegro-hårdrock och klassisk Black Sabbath-heavy, ofta enkel men effektiv. Och det som på något sätt får DSB att lyfta från mängden, att det till skillnad från själsfränder som t.ex. Klamydia aldrig blir juntigt, eller som 1g3b aldrig blir riktigt humorbetonat. Det är vridet, sjukt och äckligt, men med glimten i ögat, men trots det på fullaste allvar. Bakom det visuella blickfånget Lasse arbetar Pepe och AG på med stadig säkerhet, utan att briljera, men genom att servera det ena tunga och läckra riffet efter det andra, och på trumpallen sitter en ofta aningen osynlig del av bandet, Leo, och öser på för allt vad han är värd. När Lasse till slut tar salen i besittning, hoppar upp på bordet, klättrar på sofforna, blänger på publiken med galenskap i blicken och badar i öl, är festen lös. Igen.
