Nummer tre ut på scenen är Green Day, iklädd de bekanta svarta skjortorna och slips. Sångaren Billie Joe Armstrong har tydligen börjat leva det goda livet och har satt på ett klädsamt litet hull, men vem vill nu ha rangelben till karlar? Tyvärr är inte rösten heller riktigt densamma som förut, men det hindrar inte bandet från att i varje fall spela en grymt medryckande spelning. Hit efter hit radas upp och publiken tjuter med av förtjusning med armarna böljande i luften.
Hittills har kvällen varit långt över mina förväntningar, och potten sprängs slutligen av Iron Maiden då gitarristen Dave Murray stormar in på scenen med eld sprutande ur gitarren och Bruce Dickinson släpper löst sin vokalexplosion i sin kännspaka jeansväst. Lite har åren kanske tärt på rösten, riktigt samma sting som förut är det ändå inte. Men här följer sen en ångvältsuppvisning i testosteron, svett, energi och bombastiskt fananamma.
Boom! Janick Gers och Adrian Smith gitarrduellerar så det står härliga till, och i ett skede går Murray så upp i showen att han sliter hela den blonda hårmanen av huvudet och vrålar åt fotograferna som svärmar runt scenen. Måtte ta tid för en så gammal man att lyckas få allt hår att växa tillbaks. Men det är spel på knä, i luften, i språng, på alla fyra, i armarna på varandra och framför allt för publiken. Här lämnas inga patroner kvar i magasinet. Och naturligtvis gör Eddie ett framträdande på slutet. Naaajjjjs. Om det här skulle vara en coverkonsert, skulle det ha varit RÅA:s styrelse som skulle ha uppträtt med Iron Maiden-covers, men nu fick de stiga åt sidan då den äkta varan bad om att få vara med.
