Nummer två i den finlandssvenska kategorin för ikväll är Jakob Böhme. Jakob Böhme spelar garagerock/punk utan skjortor. Att ta över scenen efter det publikfriande Häxjesus är inte lätt, och till en början klingar det lite stelt i jämförelse med väckelsemötet en halv timme tidigare. Men det som Jakob Böhme förlorar i publikfrieri, tar de igen i intensitet. Efter inledningens övergångsperiod verkar det som om publiken vänjer sig, och moshpiten är igång pånytt.
Det är inte alldeles renrasig punk, det låter lite för melodiskt och avancerat på sina ställen för det. Speciellt gitarristen Henckas gitarrsolon pekar mera mot 80-talshårdrock, och användningen av synth gör att det ställvis blir mera poppig new age än punk.
Ju längre giget lider, desto bättre blir det. Det blir på nåt sätt smutsigare, svettigare och mer intensivt ju fler skjortor som kommer av. Musiken känns ärlig och rättfram och bandet har lite tid att skoja med publiken och diskutera med teknikern, vilket ger det hela en ledig känsla. När Hencka sätter sig på huk och grimaserar fram gitarrsolon och Nikke spelar sin minisynth med armbågarna kan man luta sig tillbaka och njuta av enkel, gammaldags svettmusik precis som den ska låta på små skitställen som Factory. Örrrr.
