Publiken ikväll består av en underlig blandning av hippies i ylletröjor och punkare med mer metall i och på sig än järnverket i Koverhar. Trots att det är Jakob Böhme som uppträder som huvudband, verkar det som om det är Häxjesus som har dragit den största publiken. Det lilla golvet framför scenen är alldeles fullpackat när det andra bandet drar igång.
Häxmästare och predikant är kulturknutten Flanders (uttalas naturligtvis Fländrrs), vars riktiga namn jag nån gång har lärt mig, men sedan förträngt i mitt undermedvetandes skrymslen. Flanders har keikkan till ära klätt upp sig i vit skjorta, vita handskar och ett komiskt litet plommonstop som balanserar på toppen av hans lurviga huvud.
Termen de använder för att beskriva sig själva är väckelserock, men det förblir lite oklart vad det egentligen är man ska väckas till. Men det kvittar. Själv skulle jag kunna beskriva det som nån form av karnevalpunk. Det hörs influenser av såväl Tiger Lilies och Tom Waits som Sonic Youth, med lite ska i mixen. Sångaren skanderar lika mycket som han sjunger, och någon enastående vokalprestation är det inte fråga om. Men Flanders predikan är ändå medryckande och framför allt humorisktisk. Vad det är låtarna egentligen handlar om är ibland en aning suddigt, men om jag förstår det rätt, är det fråga om nån sorts elitismfientlig poesi som behandlar Finland i allmänhet och Svenskfinland i synnerhet. Ja, all sång går ju på klingande finlandssvenska. Av nån orsak är det ändå refrängen om Risto Kaskilahti från tv-programmet Se on siinä! som fastnat i huvudet i skrivande stund. Lite banalt blir det i textrader som protesterar mot tv-shop och i lyrik som "Snaps - ja tack, miljö - nej tack", och vad det gäller innbörden faller det mesta i humorfacket.
Hur som helst förlåter man gärna alla tillkortakommanden på det lyriska planet när man ser den björnlika Flanders vifta vilt med armarna som en väckelsepredikant och göra bisarra små danser i publiken till allas förtjusning. Han har karisma och inlevelse som i en liten by. Och orsaken till att allting funkar så bra som det gör, är att musiken inte är gjord med vänstra handen. Bandet bakom frontmannen är mycket bra, och ger också Flanders frihet att vilt sväva ut i galenskap. Det är så bra att det ibland är synd att de blir såpass mycket i bakgrunden - man hade gärna hört längre instrumentella sjok. Det är också otroligt skönt att se ett band som inte har några som helst kommersiella ambitioner, utan alldeles tydligt spelar bara för att det är jäkligt kul. Och det är det.