Glamrockarna Opaque Buff har skivreleaseparty, och det slår mig genast att klientelet inte är det som jag vanligtvis ser örvla omkring i knutarna. Dels är det yngre än vanligt, dels mer städat. Mina cigarretter är slut och de har inga i baren. Äsch. Men det gör ju ingenting, eftersom jag väntar mig en veritabel glamrockexplosion.
Det är ett besynnerligt gäng som äntrar scenen. Gitarristen Johnny Scum utstrålar äkta glamrockszleazefuckyouattityd i sitt in absurdum tuperade blonda hår och naken överkropp. Men de andra fyra ger mig bara vibbarna av fyra teknologer som har rumsterat om i mammas garderob. Å andra sidan är det ganska få glamrockband som har lyckats med att inte se ut som fyra teknologer som har rumsterat om i mammas garderob. Jag måste för säkerhets skull fråga mitt sällskap om basisten Magnus har peruk. Det har han tyvärr inte. Sångaren Kim ser i sin t-skjorta och sitt städigt klippta hår ut som om han befann sig i fel band. Men hey, image is nothing.
Tyvärr är jag inte heller helt övertygad då musiken börjar heller. På den positiva sidan är att influenserna kommer från gamla klassiker som Hanoi Rocks, Mötley Crüe, och kanske framför allt Hurriganes. Men problemet ligger i musiken, och kanske framför allt i framförandet. Ingen i bandet är nämligen speciellt bra på instrumentbehandlingen. Och i punkgarageglam är det ju inte heller nödvändigt, märkväl. Men då ska det finnas nåt annat som backar upp fanskapet, nämligen show. Och då räcker det inte med strumpbyxor, scarfar och tuperade hår. Till gängets försvar ska det ju sägas att scenen på Factory är så liten att det är svårt att skjuta eldklot ur reven. Men jag saknar kanske energin och övertygelsen.
Kim klarar iofs av den vokalmässiga prestationen med äran i behåll, även om hans röst inte är speciellt intressant, och det gnisslar falskt mer än en gång. Och nej, det räknas inte som scenkarisma att gunga oavbrutet fram och tillbaks. Då borde man ta anställning som hackspett istället. Rytmgitarristen Julius är scenens överlägset snyggaste karl - men fanimig, ta för dig då. Var är glamrocksgeisten? Var är samlaget med publiken som förväntas av bandets pretty boy? Och Johnny som på riktigt ser ut som en glamrockgud blir onödigt mycket i skymundan.
Över lag är musiken inte tillräckligt tight, bandet verkar behöva tillbringa lite mer tid i replokalen. Och det hoppas jag att det tar sig, för idén finns där, Johnnys gitarrlicks är tidvis jäkligt läckra. Och när Kim får upp ångan som frontman, lyckas buffarna stundvis skaka av sig känslan av att det är fråga om ett plojband för studiefester. Och det behövs ett band som ärar den gamla hederliga glamrockgeisten. Och det kan bli riktigt bra om paketet knyts ihop med några knutar till. Killarna är unga, så vi får vänta och se med spänning vad det blir av det hela.
