rört upp mig över hur osmakligt många rockmusiker uttrycker sig mellan låtarna på sina spelningar. De senaste exemplen på opassande ordande under en spelning kom på årets Provinssirock. Det passar sig helt enkelt inte att sångaren i ett metallband pratar om hur vackra fåglarna är eller om hur reko ordningsvakterna är då de bjuder på vatten för dem som står längst fram i publiken - här blir det latläxa för sångaren i Mokoma. Jag blir också helt rabiat då jag hör folk som skryter med hur långa och hårda spelningar de ska göra och hur ingen i publiken kommer att bli uttråkad under spelningen som innehåller material från alla skivorna och blablabla. Jag kan inte tåla det då någon för tusende gången ropar ”oksteillä kivaa?”. Vad ska man svara till det? ”No ei, meillä ei oo kivaa kun meillä on kaamea rapula?!”
Ibland får jag känslan av att artister inte känner till hur de ska bete sig för att vara rockstjärnor. En kort lektion i rättfärdiga mellanspeakar behövs alltså.
1. Den musikstil där det är enklast att uttrycka sig rätt mellan låtarna är metall. Ju hårdare och svartare musiken är, desto lättare är det att inte göra bort sig när man ska öppna munnen mellan låtarna. Metallmusiker är hårda killar som ska säga saker som ”Sataaaaan!”, ”Kill by the sword!” eller ”Yeayeaaah!” Vet man inte vad man ska säga kan man bara bröla ”uuäääääärrrggghhh!” och se hotfull ut innan man börjar nästa låt. Eventuellt innehåll i pratet ska handla om mörkrets makter, inte om saker som fåglar, väder och vind, trevligt sällskap eller livsmedel. Slayer är praktexemplet på hur det ska gå till. Inte pratar Tom Araya om hur vackert vädret är och hur fåglarna kvittrar innan han drar igång med nästa låt.
2. Ett mycket bra sätt att bete sig korrekt på scen är att vara så pass bortkollrad att man inte kan uttrycka sig förståeligt. Ett gott exempel på detta är Black Lips, vars fyra medlemmar inte klarar av att säga ett förståeligt ord under en spelning. Det gäller att peka på något ställe i publiken, vifta odefinierbart med fingret och säga ”uäärhhuääärh”. Dels verkar man mysterisk och dels får publiken fantisera fram vad det var man egentligen skulle säga, vilket antagligen är hundra gånger bättre än det man de facto sa. I ett senare skede när man börjar ha hitlåtar och liknande trams blir det kanske svårare att alltid bara säga ”brruuuääääyöööö”, men ju mer man beter sig enligt detta mönster, desto färre hitar brukar det bli.
3. Om man alls har tendenser för att kunna säga saker som har varken huvud eller fötter och bete sig konstigt så ska man utnyttja det på scen. Om man ibland pratar långt och osammanhängande om saker som publiken inte förstår och ibland helt och hållet håller käften blir man lätt utpekad till sin generations messias och vägvisare, vilket är en bra sak. Kolla nu fast på Bob Dylan! Dessutom blir ens konserter mer omväxlande då man inte alltid drar samma historia om hur många skivor man sålt och hur bra publiken i just detta land är.
4. Det är helt okej att vara en tönt om man är en tönt. Annars är det inte okej. Pate Mustajärvi i Popeda är lysande som sig själv då han talar om saker som passar in i sammanhanget ”Kaasua, komissaario Pepponen” och Martti Syrjä i Eppu Normaali är bra då han pratar om sina nya kalsonger som han fick i julklapp. Det är ändå strängt förbjudet för t.ex. indie-poppare att prata på om sin nya Toyota Corolla eller hur man har druckit kossu ur sin strumpa före konserten.
Här kan alla wannabe-rockstjärnor läsa och lära sig och jag hoppas att det sker en förbättring redan till nästa festival som jag ska på!