Hela bandet tror starkt på att den här musiken kan gå hem hos finländarna. Det finns inte många grupper som gör det här i dag.
- Det här en en sån typ av musik som ingen egentligen kan tycka illa om, menar Dallas.
- Mera spelningar, efterlyser Sebastian.
- Speciellt fler spelningar där publiken kan "get into this thing with us". Så att det inte bara är vi som står och spelar, utan publiken är med i grooven och dansar, säger Danne.
Och Dannes önskan går i uppfyllelse. Det andra setet för kvällen sparkar igång där det förra slutade, lite stelt och trevande. Men ju längre kvällen lider hittar allt fler upp på dansgolvet. Soundet blir starkare då ZXC:s favorittrummis Wille Granö får upp ångan. Dallas spelar bas mer med sitt minspel än med fingrarna, verkar det som. Det är en fröjd att se nån gå så upp i musiken. Danne håller en stadig och funkig komp tillsammans med Martin, och Sebastian hoppar som en vettvilling mellan sina fyra keyboards och klämmer ut distinkta 70-talssound som transporterar en tillbaks till Isaac Hayes' Shaft-musik. I mitten av den här gruppen oerhört kompetenta musiker står lilla späda Antonia i sin vita skjorta och glimrar som en pärla i musslan med sin ljusa och eteriska röst, som fungerar mera som ett instrument än som solovokal. Häxmästare, ledare och saxofonist extraordinaire är Andrei Solomko, som då han inte leder musiken med sin sax, står och dirigerar, håller takten och viftar still sina bandmedlemmar.
Det är funkigt, svängigt, funkigt, explosivt, ställvis mjukt, svävande, psykedeliskt. Framför allt är det BRA. Under de tre sista låtarna finns nästan ingen kvar på stolarna. Det som en gång var en stel och pryd restaurang där personalen bad bandet hålla ner volymen, har förvandlats till en djungel av svettiga kroppar som gungar, hoppar och ålar sig i takt med musiken. Och det var väl det som var meningen?
Text & foto: Humppe