Men ett debutgig är alltid ett debutgig, och visst syns nervositeten till en del under de två första låtarna på Korjaamo, där inledningsvis kanske 40 personer följer med konserten. Innan giget är slut har folkmängden mer än fördubblats, så att publiken vid bandets sista låt närmar sig hundra personer. Inte helt pjåkigt för en första konsert.
Hur ska man beskriva Vintage Puppy? Indie, talade journalisterna på Radio X3M om. Fast det kan ju betyda precis vad fan som helst i dag. Och när jag talar om indie är det nog inte Vintage Puppy jag hör. Bandet har också själv avstått från att sätta någon kategori på musiken, och för en gångs skull är det också helt berättigat. Grunden finns i punk/new wave. På grund av de flytande och enkla keyboardslingorna drar man gärna paralleller till band som Depeche Mode och Joy Division, men gitarrvallarna och låtuppbyggnaderna kombinerat med det skräpigt råa soundet pekar snarare mot Velvet Underground och Sonic Youth, medan de aggressiva riffen och de dundrande trummorna håller punken kvar som en röd tråd i musiken.
På keikkan slår musiken till från första tonen, även om de allra bästa låtarna kommer under den senare hälften av giget. Rent showmässigt är det kanske lite statiskt. Henrik håller sig på sin högra kant av scenen med basen, och Sebastian rör inte en muskel i onödan där han står nästan som en stenstod bakom sin keyboard. Då den rätt uttrycksfulla Viktor dessutom är lite gömd bakom trumsetet bak på scenen, är det Jason som får vara blickfång och publikhetsare i mitten. När de två första låtarna är förbi och nervositeten har släppt, verkar han dessutom trivas som fisken i vattnet. Utan att alls behöva posera eller lägga sig till med manér, klarar han av att frammana bilden av en erfaren uppträdare med all den karisma, gitarrkrängande och kråmande som en frontman behöver. Jason må inte ha en överdrivet stark röst eller tekniskt vara en lysande sångare, men det finns en speciell klang i rösten som gör den väldigt intressant. Han klarar också av att använda de resurser han har till en raspig, rivig skrikgräns utan att det någonsin blir pressat, utan istället aggressivt, spännande. Speciellt lyfter man på hatten för låtarna, som har en egen klang och känsla och aldrig känns som kopior av något annat. Keyboarden ger soundet en alldeles speciell snits.
På det stora hela måste man lyfta på hatten för att ett band pallar för en debutkonsert i dylika omständigheter. Visst är det åtminstone i början lite stelt och rent visuellt bjuder bandet inte precis på eldklot ur röven, men å andra sidan är musiken så medryckande att det inte nödvändigtvis krävs mycket mer. Soundet är inte alltid glasklart och ibland känns det som om nerverna kanske gör att låtarna går lite onödigt snabbt, men det stör inte helhetsupplevelsen nämnvärt. Under konserten växer publiken åtminstone med hundra procent då folk lockas bort från öldisken och sällan har åtminstone undertecknad hört så många positiva kommentarer från publiken efter ett debutgig. Vad gäller originalitet, låtmaterial och energi i spelet kan vi här ha en värdig arvtagare till Dom andra, som har varit på en oförlåtligt lång paus.
Humppe