Efter att vi har druckit upp vår öl för Jonas och Pontus mig till mixerrummet där jag ska få ett smakprov på deras nya skiva. Vägen går genom en neonupplyst korridor men rummet i sig är svart som natten och askopparna står i varje hörn och fyller rummet med rök från brinnande cigarettstumpar. Skumppan öppnas och serveras i kalla metallmuggar och jag får träffa producenten själv, Johnny Lee Michaels, som stått bakom bland annat 69 Eyes. Han sitter och kastar ut bitska komentarer om allting och alla med ett konstant småfittigt leende på sina vita läppar. ”Ne vittu suomenruotsalaiset, ne ei vittu juo skumppaa saatana!” Han börjar spela upp låtar som ska finnas på Life of Vice skivan.
Som en övertygad NIN fan kan jag inte låta bli att märka Trent Reznors inflytande på Vanity Beach musik. Här finns samma stadiga puls accompanjerat av ett hårt death metal gitarrsound och synthmelodier som för tankarna till band som New Order. Här finns faktiskt lite av varje och trots att låtarna varierar i högsta grad, mellan disco och metal och allt vad som finns där mellan, går det nog röd tråd genom hela skivan. Jag tror till och med att jag hör lite grann av Joy Division och inte så lite heller av Cure. Här finns tillräckligt mycket av allting så att den som äns har en liten vampyr i sig får nånting ut av Vanity Beach musik.
I vilken utsträckning Vanity Beach har framavlat ett helt nytt sound vågar jag inte ge mig in på att avgöra. Köp och lyssna på den nya skivan när den kommer ut eller gå in på deras Myspace- sida och lyssna och avgör. De är på god väg och HIM blev ju heller ingen stor hit i Finland förrän de gjort sin runda på den internationella spelplanen. Men jag drar mig inte för att medge att killarna kanske har rätt i att de kommer att slå igenom stort.
