De som charmar mig är däremot fredagens headliners, norska black metal-gubbarna Immortal. Vid starttiden för giget lyser kvällssolen rakt på stora scenen. Inte precis önskedrömmen för dessa skuggornas kreatur i sina svarta läderkläder och corpse paint. Basisten Horgh stiger upp på scenen, ryggar till, grimaserar illa, slänger armen framför ögonen och utropar ”What the fuck?!” Teatraliskt jo, men fan så roligt. Black metal har aldrig varit så att säga my cup of tea, men gud i himmelen (om ni ursäktar uttrycket) vad det här är bra! Grymt ös och fantastiska låtar från början till slut. Det här är utan tvivel ett band som vet hur man trollbinder en publik och ett bevis på att det fanns mer inom den norska black metalen än missriktad angst och kyrkobränningar.
Avslutningsvis vill jag gärna citera kollegan på Hufvudstadsbladet, Janne Strang:
”O herregud hur allt kan ligga så rätt och på plats. Från Olve "Abbath" Eikemos väsande, raspande, knarrande, gnisslande ursäkt till sångröst, till de bredbenta poserna, eldslukandet, corpse painten, vindmaskinen under Harald "Demonaz" Nævdal och sist men inte alls minst viktigt - låtarna själva! Metallmusik har ju blivit så hemtamt och centerpartistiskt numera att man nästan glömt hur tufft det kunde vara.”
Tack Janne, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Läs hela Jannes utmärkta Tuska-rapport här.
Text & foto: Humppe