För det finska metallfolket är Tuska en enda stor familjefest. Till skillnad från de flesta andra rockfestivaler i landet, samlas här nästan enbart invigda – dessutom kommer man hit nästan oberoende av vilka band som spelar. Även om jag själv kanske inte helt hör till den här inre metallkretsen, får jag under den korta stund jag dricker mitt ölstop skaka hand och säga ”morjens morjens” fler gånger än vad kan vara bra för hälsan. Ännu värre är det för Radio X3M-profilen Kjell som inte kan svänga på rumpan utan att stöta på nån han kände. I nåt skede säger Kjell att det är beklämmande att 90 procent av alla deltagare på metallfestivaler är fruktansvärt fula. Tja, skönheten sitter väl i betraktarens ögon, men på det sättet har han rätt att här kvittar det fullständigt hur man ser ut. Sätter man en svart t-skjorta på sig är man med i gänget, gör man inte det, så får man ändå vara med och leka.
Efter All That Remains följer två band som tyvärr bara kan klassificeras som utfyllnad, holländska Legion of the Damned och finska Ensiferum. LOTD är egentligen resterna av ett band vid namn Occult, som hade en kvinnlig sångerska. Då hon hoppade av bildades LOTD. Musikstilen är en blandning av thrash och death metal. Jag är ganska förväntansfull, eftersom de promobilder jag hittade på nätet skvallrar om teatralism och mycket humor. Tyvärr är bandet otroligt tråkigt att se på, och då musiken inte bjuder på nåt speciellt, avlägsnar jag mig mot stan för att luncha på en hamburgare efter att jag knäppt några bilder.
Mätt och belåten efter en hamburgare med BBQ-sås och en stor portion franska potäter, tar jag mig an vikingabandet Ensiferum från Helsingfors. Med tanke på att de finländare som de facto följde med långbåtarna på räder runt världen säkert kan räknas på några fingrar, är det lite lustigt att den här typen av vikingametal blivit en av Finlands största exportprodukter. Må så vara att det sjungs lika mycket om Ukko och Väinämöinen som Loke och Tor. Vid första anblick är Ensiferum (järn- eller svärdbärarna) en komisk uppenbarelse. Bandet bär kiltar i blåvita färger och har nakna överkroppar med svart krigsmålning. Men det är rätt tydligt att det här gänget nog snarare tillbringat sina dagar med coca cola och Dungeons and Dragons än med mjöd och vedhuggning. Allt ser väldigt blekfisigt och plöfsigt ut, inte precis sinnebilden av vikingakrigare. Visst är det alltid skojigt med folkmelodier på synth och gitarr, men tyvärr lyckas inte heller Ensiferum charma mig.
