Om Turbonegro, Alice Cooper och Sex Pistols fick en unge skulle den heta Trashcan Dance. Glöm nu för en stund allt ni vet att ha hänt i musikväg de senaste 20 åren. För det finns inte hos det här bandet. Trashcan Dance är smutsigt, bisarrt, punkigt och gammaldags. Sometimes they do make them like they used to. På gott och ont.
Trashcan Dance bildades år 2005 då sångaren Lasse Grönros (från The Dogshit Boys) yrade runt på en Turbojugend-festival. Han spottade i folkmängden en robust kille med svart hår och texten ”Turbojugend Kyrkslätt” på sin läderjacka. Lasse satte ihop 1 + 1 och gick fram och talade sin klingande finlandssvenska med killen, som såg perplex ut eftersom han inte hade den blekaste blå aning om vad fyllot babblade. Killen var Jürgen, eller Jykä, som basisten Dallas kallar honom, och kunde inte ett ord svenska. Jürgen visade sig ändå ha en bakgrund i metalbandet Dienecia – och med sig hade han Javier, eller Jari, som hade bankat kaggar för blackmetalbandet Beherit och hårdrockarna Night of the Jackalopes.
– Som man brukar i fyllan, bestämde sig de här tre att grunda ett band. Skillnaden med den här fyllehistorien var ändå att de faktiskt också fortsatte på idén. Eftersom Lasse jobbar på Yle, kunde de börja träna i Yles studio i Helsingfors. Det här berättar Sebastian ”Dallas” Dahström, som kom in i bilden senare. Enligt honom hade Lasse ringt upp och frågat om han ville joina på bas.
– Jag hade ju aldrig spelat punk, men gick med på en träning och funderade att det här kan bli nånting bra. Det var roliga typer som inte tog sig själva så fruktansvärt på allvar.
