Ett av de mest etablerade banden på festivalen var Tom Love Band, lett av FST-ansiktet Tom Nylund, som bara tycks bli skäggigare för varje år som går. Tillsammans med ordinarie medlemmen, basisten Tom Lönnqvist och trummisen Leo Gammals (lånad från DSB) spelade Tom Love utan tvekan den musikaliskt mest högklassiga spelningen på festivalen, med gitarrspel i alla möjliga och omöjliga positioner. Tom & Tom gjorde naturligtvis ett storjobb, men den verkliga elogen går till Leo, som hade lärt sig hela setlisten utgående från Tom N:s akustiska inspelningar. Han spelade som om han suttit bakom bandet i åratal.
JVH torde vara en av världens sämsta orkestrar, rent musikaliskt. Vad texterna handlar om ska vi inte gå in på, men om vi säger politisk inkorrekthet in absurdum och könsord in plentum, är vi inte helt ute och cyklar. Frontman i bandet är Jankku, som egentligen heter Jan Bergman, men som trots namnet inte talar ett ord svenska. Jag betvivlar att jag någonsin skulle ha sett honom nykter. Ett JVH-gig är inte fullständigt utan att Jankku i slutet av setet har tagit av sig alla kläder.
International Party Girls faller väl inom ramen för plojbandskategorin. Det här är bandets första uppträdande. Sätt ihop Spice Girls och Twisted Sister så är du ganska på rätt spår. Repertoaren består av en blandning glam- och heavycovers och nån poplåt däremellan. I det här skedet börjar minnet svikta lite, så jag ska inte gå in på närmare beskrivningar av musiken. Men vad jag minns var väl resultatet med tanke på att ingen av medlemmarna, förutom sångerskan/basisten Ida Henriksson, som är bekant från förra årets Idols-uttagningar, väl desto mer sysslat med musik, alldeles godkänt.
Damernas favorit på festivalen var utan tvekan den hippa hopparen Dt1/AlfonsÅ/Miffe Hästö, som uppträdde tillsammans med soul-rösten Poujou Lignell och den inhyrda DJ:n DJ Nörttiperse. Om Nörttiperse kanske inte lyckades med street creden alla gånger, jämnade det ut sig då Miffe satte upp växeln.
Som socker på grädden uppträdde Dt1 också i ohelig allians med The Dogshit Boys. I det skedet hade väl den största delen av en JD runnit ned för strupen på redaktören, så att så hemskt mycket minns jag tyvärr inte av själva konserten, förutom att publiken var i fullständig extas. Jag minns att jag i nåt skede yttrade ”bästa keikkan ever”, men riktigt så långt ska vi kanske inte gå. Men då 100 procent av publiken moshar, hoppar, studsar, vrålar och sjunger med i refrängerna, gör man nånting rätt. Till slut utmynnar det hela i en stor hög av kroppar ovanpå varandra på scenen, vilket om nånting är en värdig avslutning på den här rapporten.
Text: Humppe
Foto: Humppe & Erik Nyström