När Skulldriver stiger upp på scen är det för en väldigt liten publik. Kuli gör några försök att sätta liv i åhörarna med tvivelaktiga resultat. En modig krigare, antagligen gravt överförskriskad, leker moshpit för sig själv under keikkans gång. Men hos bandet finns det energi så att det skulle räcka för en festivalpublik. Tomi, som jag aldrig träffade och som spelar percussions, springer nu och då fram till scenkanten och viftar med håret. Visst tycks det finnas energi. Synd på den. Killarna verkar ändå vara nöjda med att få spela, och det är väl hela poängen. Det här är trots allt den typens ställe där Skulldriver helst spelar. Nära publiken. De tycks ha en liten grupp fans som ser ut som metaldiggare, men efter vad killarna berättar brukar publikskaran ofta variera, både vad beträffar klädstil, kön och ålder.
Bandet, som grundades sommaren 2005, tränar i en fallfädig lada någonstans i Liljendal, varifrån de alla är hemma, och i augusti blir där festival. Fem band skall uppträda och där finns öl och så kan man skaffa sig en häftig tatuering. Jag väntar på att få veta mer om det här. Skulldriver är ett tufft band med ett tufft namn (som förövrigt tidigare var namnet på en av deras polares e-mail adress men kom sedan att få en bättre användning) och jag är rätt nöjd med hela kalaset, trots att jag aldrig riktig kommer att förstå mig på sån här musik. Ytterst trevliga typer hur som helst. För alla finlandssvenska metaldiggare kan det här vara 'rikit jees'.
Jason Weckman