På söndagen hann jag till området i tid för att se Popedas sista tre låtar på huvudscenen, och konstaterade att det var synd att jag inte såg hela konserten, eftersom det var alldeles briljant. Briljant var däremot inte den oidentifierbara sörsselin jag åt till frukost. Ännu mer briljant var J Karjalainens Lännen-Jukka-projekt, med finsk-amerikansk folkmusik. Kanske den näst bästa konserten på hela festivalen. Uppfattningen om att finska gubbar över 50 är de som rockar fetast förstärktes ytterligare under Tuomari Nurmios och Honey B & The T-Bones konsert. Jag försökte se Paramore i YleX-tältet men insåg att det var alldeles omöjligt att ens komma in, så vi beslöt oss för att gå till huvudscenen för att se ett band som hette nånting i stil med Teddy David. Till min stora lycka träffade jag äntligen Lukas. Till min stora olycka såg han ut som om han inte hade sovit på en vecka, så jag gav upp hoppet om att få nånting vettigt ur honom. Han informerade mig i varje fall om att Teddy David (eller vad de nu hette) var ett emo-band från Tyskland. Därför blev jag lite konfunderad då sångaren i början av konserten ropade
- Hello Finland! We are (Teddy David) from Toronto, Canada!
Lukas hade också informerat oss om att Black Lips, som skulle spela i Rumba-tältet, brukade spy på scen. Härlett från hans Tyskland-kommentar trodde AG att Black Lips då möjligtvis kunde vara folkmusik med violin och dragspel. Men det visade sig faktiskt vara helt strålande! Fyra amerikanska pojkar som var höga som hus och inte kunde spela för fem penni. Låtmaterialet var snarast obefintligt, och killarna sysslade mest med att fånga sina egna spottloskor på tungan, slå kullerbyttor och få publiken att vifta med fingarna. Jag förstod inte en enda mellanspeak under hela konserten, och jag tror inte att det berodde på bristande engelskakunskaper från min sida. Speciellt den ena gitarristen, som hade munnen full av metall och såg ut som om han gick på många roliga piller, tyckte om att tala mellan sångerna. För det mesta gick det ut på att han med ett brett leende på läpparna och halvslutna ögon gick fram till mikrofonen, pekade på måfå på någon brud i publiken och sa med tydlig stämma
- Ayafffaaffafa hörlörrhörr wawawa. Hö!
Jag ska definitivt se Black Lips nästa gång de kommer till Finland!
Och hur gick det då med min sista chans, Disco Ensembles finlandssvenska basist? Nå, naturligtvis var ju YleX-tältet precis lika fullt som under Paramores gig. Jag lyssnade ändå på två låtar från utanför tältet och konstaterade att de lät ungefär som sina internationella kusiner i samma genre, varken bättre eller sämre. Om Foo Fighters konsert har ni säkert redan läst i diverse dagstidningar, så jag ska inte säga mer än att jag blev postivt överraskad, och det var roligt att se ett band som alldeles tydligt trivdes utmärkt i Seinäjoki och hade jävligt bra fiilis på scen. The Olutteltta? Nu var det så att vi skulle köra till Helsingfors på söndagen, så det blev bara kaffe och jordgubbs-Trip på söndag.
Som en passande avslutning glömde jag axelväska och plånbok på Shell-stationen i Parkano på vägen hem.
Humppe