Man är ju ingen quitter. Då vi äntligen lyckades ta oss till festivalområdet på lördagen för att se Ismo Alanko Teholla, gick det viskningar bland folkmassorna att självaste Lukas från Magic Bullet fanns i publiken. Tyvärr var han längst fram och jag längst bak, så det blev ju inte bättre av det. Nåväl, Ismo och batteristen Teho Majamäki imponerade stort, och det gjorde för övrigt också den finsk-franska duon The Do (som ska skrivas med danskt ö, men det tecknet vill min wordpad inte skriva). Båda två hörde till festivalens höjdpunkter. Med AG begav vi oss således till Zanzibars ölområde, där vår olycka fortsatte. Ölen var slut, så vi blev tvungna att nöja oss med cider och lonkero. På scenen spelade för övrigt en heavytrio vid namn Kometa, som faktiskt var en riktigt uppfräschande upplevelse och skiljde sig från mängden av finska örvlare med sitt tighta och stroppiga sound.
Här inne på det nu omdöpta ciderområdet, bevittnade jag äntligen en bit finlandssvensk musikhistoria. Inspirerad av en till vansinne distraherande urringning framför oss, tonårsflickor som ängsligt sneglade in på öldrickarna och Laitilas äggmarknad, tog AG resolut en sida ur mitt anteckningsblock och började plita ner texten till ett poetiskt mästerverk, som förhoppningsvis kan höras på nästa keikka med The Dogshit Boys. Jag tror det tog ungefär fem minuter.
- Jag tror att jag bara har skrivit en enda låt på nyktert huvud.
Desperata efter öl, beslöt vi oss för att gå till YleX-tältet och se på The Sounds - efter en läskande dryck i ölområdet. Konserten började och jag hörde mig ängsligt för med min kompanjon om man borde stiga upp från bordet för att se bandet.
- Jag vet inte, jag har aldrig gillat The Sounds.
- Jo, man ser ju riktigt bra härifrån, höll jag med.
Och det var alldeles sant. Sångerskans blonda huvud kunde med jämna mellanrum urskiljas som en tydlig prick i tältöppningen. Dessutom hörde vi både trummorna och basen riktigt utmärkt, och de lät bra. För övrigt underhöll vi oss med ett spelkort som någon lämnat på bordet. Bilden föreställde en välbyggd man med väldigt lite kläder, som passionerat greppade sina familjejuveler. För sedlighetens skull väljer ZXC att censurera bilden en aning. Jag lyckades nästan träffa Lukas under vår sista timme i tältet, men på något sätt gick vi ändå förbi varandra.
