På lördagen anländer jag passligt till att The Melvins avslutar sitt set. En magnifik ljudvall brölar ur Buzz Osbornes gitarr och kunde hans psykedeliska grå hårman ljuda, skulle den bröla minst lika magnifikt. Sen 2006 har The Melvins uppträtt med två trummisar, och attan vad det sitter bra. Det var synd att jag missade så mycket av dessa sludge-metallens pionjärers keikka. Good shit.
Damn Seagulls är nästa band att uppträda. För den oinvigde kan det nämnas att det är fråga om ett finskt rockband grundat år 1997 I Helsingfors. Ibland har dess music kallats för indierock, men det är bara en ursäkt för att man inte riktigt vet var man ska placera det. Damn Seagulls musik ligger stadigt rotad i gammal hederlig bluegrass, med vissa inslag av punk och soul. Speciellt hammond-orgeln och blåssektionen gör sitt för att lyfta musiken. Det här är musik man blir glad av. Glad blir man dock inte av de andra damn seagulls, det vill säga de som gör attackräder över matförsäljningsstånden medan man försöker äta sin herkullinen nasigoreng.
Om trollen i latex marinerades i solen under fredagens Tuska, är lördagens PKK en ganska kylig och småregnig affär. Fördelen med festivalen är att det finns tacknämligt med sittplatser på ölområdena. Och precis när jag har klämt i mig mitt käk och agerat luftvärn mot måsarnas angrepp, hittar jag naturligtvis Hbl:s Janne Strang på en av bänkarna.
– Har du varit till VIP-området, frågar han och fortsätter; Man får gratis käk där.
Typiskt...