Nästa band är SuD:s turnékompisar Apocalyptica, detta osannolika cellofenomen som har slagit världens metalvärld med häpnad. Jag har alltid storgillat Apocalyptica, men aldrig sett dem live, och visst fan är det ju imponerande. Killarna har scenrutin från närmare 1000 uppträdanden i 50 olika länder, och det är ingen konst för dem att trollbinda Rockperry-publiken. Bandet har ju för länge sedan frångått ursprungsuppställningen med fyra cellos. Numera är det tre stråkar och en trummis, dessutom också gästande vokalister, numera i finländska förhållanden Tony Kakko.
Bäst av allt gillar jag själv de två första albumen med originaluppställningen. Jag har aldrig riktigt kunnat förlåta att de tog med en trummis. Inte för att det skulle vara något fel på Mikko Sirén, men i mitt tycke tar trummorna mer från musiken än de ger. Med fyra cellon var medlemmarna tvungna att använda lite mer fantasi för att få instrumenten att låta som thrash och hc metal. Det gjorde också att man som lyssnare vaggades in i ett alldeles speciellt universum, som försvinner nu då man har en klassisk kaggdunkare längst bak på scenen. Detta sagt måste det tillstås att undertecknad nog stod och diggade som vilket annat fan som helst under hela konserten. Stentungt, tufft, snyggt, publikfriande och härligt macho!
Näst sista bandet för fredagen är sleazerockarna Backyard Babies, ett band som jag alltid uppskattat och respekterat, men aldrig riktigt varit ett stort fan av. Men fan ta den som inte hänförs när de står där, Dregen och Nicke Borg. The Babies är en del av den nordiska musikhistorien, hur man än svänger på saken. Många tenderar att glömma att bandet de facto inte är nåt projekt som rider på Dregens storhet från hellacopters-tiden, utan de facto grundades redan 1987 som arvtagare till ikoner som Hanoi Rocks och Mötley Crüe. Hellacopters gjorde visserligen Dregen till världsstjärna, men det var med Backyard Babies som allting började.
BB:s låtar är faktiskt inte speciellt originella och ingen i bandet är någon verklig virtuos. Ändå är det bara ett annat band som lyckas ta publiken på samma sätt som BB under festivalen (det kommer vi till senare). Det är bara så att vissa har det och andra inte. Och Backyard Babies är rockstjärnor ut i fingerspetsarna. Det här är svettig, illaluktande, rå, skitig och urhederlig hårdrock. Disco Ensemble och Apocalyptica må vara hur energiska som helst, men de är trygga. Man vet att de håller sig på scenen och drar sin show och gör sin encore. Med Backyard Babies vet man ingenting. Här är alltid en olycka bakom hörnet och det här är ett band som påminner en om att rocken ska vara spännande och farlig för att publiken verkligen ska tända (och snedtända).
BB är sannerligen inget fotografvänligt band. Först fyller man scenen i tältet till bredden och längden med rök och sedan spelas hela jävla keikkan i total backlight. Näst intill omöjligt att få vettiga bilder. En kollega lägger i tankarna sin kameraväska på bashögtalaren vid scenkanten – a big no-no. För dit ska ju Dregen fram och spela gitarrsolo. En ordentlig svensk fotbollsspark och kollegans kameraväska med några tusen euro av objektiv i blir plötsligt en flygande projektil i luften. Som av ett under går faktiskt ingenting sönder.
– Jag har lärt mig min läxa nu, sa kollegan efter konserten.
Efter Backyard Babies känns det inte som om Apulanta har hemskt mycket att tillägga, och eftersom jag såg dem en månad tidigare, är det hemåt mot Casa Norrlin som gäller. Dock inte förrän efter en öl i ”diitji”. Väl hemma börjar Kenneth hälla upp kanna efter kanna med screwdrivers till takterna av The Kristet Utseende och Paradoxx gitarrist Joel slocknar i fåtöljen. Runt tre-tiden efter att Norrlins vackrare hälft påpekat att hon faktiskt ska jobba dagen därpå släntrar jag i säng, men festen fortsätter en god stund efter att jag lagt mig...
