Pub Kantis, en regnig fredagskväll i det forna december. Insuper med måttlig tilltro den dunkla atmosfären såväl som det även dunklare dryckesutbudet. Typiskt är att man alltid kommer flera timmar för tidigt till ett gig, vilket är speciellt otacksamt för en zxc-journalist som skrupelfritt halsar sig igenom den långa väntan med öl och mera öl så att han med säkerhet inte ska vara i skick för att intervjua folk. Nåja. Jag är här för att se Marty the Random Guy, en man som med skicklighet lyckas leva upp till sitt suspekta artistnamn. Genom en dörr, som jag tidigare trodde att gick till städskrubben, öppnar sig en väl upplyst salong och golvet börjar genast gunga för här ser det ut som en restaurang på Viking Line! En liten hejaklack apploderar in en kille som föreställer MartyTRG a.k.a Martin Laine. Martin Laine är även känd som Martin Laine, sångare och gitarrist i The Sheena Hyenas. Men idag är han solo. Publiken består av hans vänner (antar jag?) som sitter runt ett bord, samt jag och mina kumpaner, däribland den eminenta chefsredaktören och grundaren för zxc. Stämningen är avslappnad, kanske till och med för avslappnad, för fastän Martin vet vad han gör känns det akustiska Bob Dylan-stuket lite väl amatörmässigt och något som man bra lyssnar på men ingenting som man gärna betalar för. Som tur har han en sympatisk och charmerande utstrålning så vi förlåter honom. Speciellt bra låter däremot de stycken som han spelar på den lilla surrande cigarrlådan som ju är hemlagad och river en i håret på ett behagligt vis.
Det är först när ett blir två, akustiskt byts ut till elgitarr och bakgrundssorlet till trummor som det kickar till ordentligt. Om ni inte har hört The Black Keys så kolla upp det. Influenserna är klara. Det är den osexiga versionen av The White Stripes. Konceptet väger förvånandsvärt tungt. Skrammelblues utan onödiga utfyllnadsinstrument. Martin försöker inte hemlighålla sina influenser. Jimi Hendrix var kung och som tur är Martin en duktig gitarrist. En liten men tydlig tribute till Hendrix i låten Hooks där han avslutar med riffet till Voodoo Child.
När jag får snacka med Martin efter uppträdandet påstår han att han inte är särskilt bra på att göra blues. Ödmjukhet, framförallt. Men efteråt fascinerar det mig hur mycket som faktiskt ligger i ett sådant påstående. Blues är enkelt att spela, men ändå inte. Det är just dess enkelhet och råhet som kallar men ofta blir det form utan substans. Vad är det som gör bra blues bra? Kan man göra blues i svenskfinland? Tydligen kan man vara finlandssvensk och punkare så det är kanske inte så konstigt. Blues och roots har alltid intresserat Martin. Långt före The Sheena Hyenas. Då spelade han också i ett band som hette The Great Oshkosh Experience. Men det var först i och med soloprojektet Marty the Random Guy som hans intresse för roots/folk/blues tog formen av spelningar och en platta som kom ut 2008. Det har varit lite av en boom inom folk-inspirerad musik sedan Jose Gonzales dök upp menar Martin.
Nu är det ju så att alla band kommer från Pargas, eller hur? Jag försöker pumpa honom på en förklaring men han har inte så mycket att komma med. Det finns helt enkelt bra med träningslokaler. Dessutom är de “ädre” rockbanden en viktig inspiration för de yngre förmågorna som ser till att det alltid finns en stadig ström av band och musiker som kommer från Pargas. Fiskars hade sina saxar. Nåjo, keep on rockin’ Pargas. Under rubriken “skivor” hitter ni en lite äldre recension av Hooks, en skiva som definitivt lönar sig att lyssna på där de akustiska låtarna får ett bättre lyft. Jag frågar honom om cigarrlådan. Det var kärlek vid första ögonkastet. “Jag visste helt enkelt att jag måste ha en”, säger Martin.
Text: Jason Weckman
Foto: Humppe
