Dag två
inleds i tryckande åskhetta och gassande sol. Speakern uppmanar
publiken att
dricka mycket vatten och söka upp den lilla skugga som finns
på den öppna
gräsplanen. Först ut är en av landets mest beryktade
live-grupper, The Winyls.
Jag har hört historier om medlemmar som ramlar av scenen och
kastar tamburiner
i huvudet på medlemmar av publiken, så att de går
sönder (tamburinerna, inte
medlemmarna av publiken, tack och lov). Det säger sig självt
att galenskapen
inte är densamma då hälften av publiken består av
15-åriga flickor klockan två
Det är svårt att
tro att det här är ett finskt band, det är bara för
världsvant och för
rockstjärneaktigt. I dag när det börjar framträda
band som Disco Ensemble, Cats
on Fire, Haloo Helsinki, The Winyls och Lö Corps Minns dö
flöflöflö, inser man
plötsligt i vilken undermålig sits den finländska
rocken varit sen Hanoi Rocks
och Smack gick i graven på 80-talet. Visst har det producerats
några fina
heavy- och till och med popband, men av nån orsak lyckades man
inte kränga ut
ordentliga rockband som höll internationell klass. Hur ofta fick
man inte säga ”de
är ju riktigt bra för att vara finska”? Men nu verkar
nånting vara på gång igen
och The Winyls är ett ypperligt exempel på det. Det här
är show från början
till slut, utan att pruta på musiken. Det är
poppunkskrammelrock som nästan är
radiovänlig, engelskan är prickfri och låtarna
medryckande.
Sångaren Leady
Winyl poserar och kråmar sig på scenen med handen i
bandage. Liksom Pete
Parkkonen är han expert på att ta publiken, men här
känner man faktiskt att
killen kan göra vad som helst på scen, han kastar först
en tamburin i huvudet
på keyboardisten, som går under det bisarra artistnamnet HC
Andersson, sedan en
annan i benet på mig. Han hoppar över kravallstängslet
och rakt i famnen på de
exalterade tonårsflickorna i publiken och lyfter sedan upp den
härliga basisten
James James på sina axlar. Tack gud för band av den här
kalibern!
Jag såg
Private Line för många år sen på en liten
konsert i de i dag nedriva
tågstationsmagasinen, där nuförtiden det nya musikhuset
reser sig pinsamt
långsamt. Redan då var jag imponerad av gruppens energiska
glam metal, men var
besviken på sångarens kalle-anka-engelska. Det var
länge tyst runt gruppen och
jag trodde i ett skede att de hade splittrats, tills jag i år
började se namnet
dyka upp här och där. Bandet har tydligen sent omsider
upptäckts och sångaren
har satts på språkkurs. Gitarristen är en stilig
korsning mellan Dregen och
Andy McCoy och stjäl tillsammans med den blonda frontmannen showen
på scenen. Det
är inget fel på musiken heller, men det känns lite
dussinprodukt. Trots det, är
det här ett mycket medryckande och snyggt band att se på,
även om det kanske
aldrig riktigt kommer att lyckas lyfta sig fram ur mängden.
Men tyvärr har man
alltså satt dagens mest intressanta band att spela som
första grupper på
lördagen. Jag har aldrig sett kvällens huvudartist
Stratovarius live, och även
om bandet aldrig hört till mina favoriter, skulle det ju vara
trevligt bara för
allmänbildningen att kolla in dem en gång. Jag
överväger allvarligt att sega
mig genom Happoradio, Anna Abreu, Klamydia och Dingo, men inser
lyckligtvis att
det inte är värt besväret och lämnar festivalen
åt sitt öde. Jag skattar mig
lycklig då jag klockan halv tio sitter hemma och
försommarens häftigaste åskväder
öppnar alla himlens vattengravar på vid gavel, och kan inte
annat än känna
medlidande med de festivalbesökare som inte tänkte som jag.
