Det är ingen tvekan om saken – Misty Shade of Green är ett live-band. När jag äntligen får återuppleva bandet på krogen Liberté i Berghäll den 15 april 2008 är det nästan som att vara tillbaka på Oranssi. Okej, det är mycket mindre folk – jävligt dåligt faktiskt, med tanke på att det är torsdag och banden som spelar inte är helt kass – men killarna öser på iallafall. Det är fortfarande samma uppsättning hör och häpna, och 70-tals stuket och lite indiska element finns till min glädje ännu kvar, även om soundet är tyngre och låttexterna drunknar i brölet. Texterna präglas av en stark social och ekologisk medvetenhet, och innehåller en uppiggande dos samhällskritik. Frustrationen över världens orättvisor och misskötseln av vår planet är tydlig, och understryks suveränt av frontman Niklas Rautios ylande Gibson Les Paul. För det tajta ackompanjemanget står Johannes Tabermann på bas och Markku Ryhänen på trummor. Jag associerar till Wolfmother’s Woman, fast Niklas’ röst under spelningen många gånger för tankarna till White Stripe’s Jack. Det är medryckande så in i Helvete, men bandet tar aldrig heller den lättaste vägen ut. Rautio utnyttjar sina effektpedaler till fullo och framstår faktiskt som en suverän gitarrist som även klarar av att hålla showen igång.
Nåja, historien upprepar ju sig. Hänförd och uppeggad skaffar jag mig bandets senaste skiva och återvänder hem för att författa recensionen. Till min enorma besvikelse upptäcker jag återigen att skivan inte på något vis kan mäta sig med framträdandet. Visst, mixen är bättre än senast, men fortfarande känns många av låtarna platta på något vis och sången blek, ojämn och klagande. Av skivans nio låtar är det bra två som känns som jämna, melodiskt fungerande och medryckande helheter; And In the End och ”indianstycket” Wanbli Galeshka. Synd, för det här är ett band som verkligen skulle förtjäna lite mera synlighet, både för sin talang och för den tanke som finns bakom Misty’s musik.
Text: Jesper "Jepson" Karlsson
Foto: Humppe
Foto: Humppe