Det här är bandets första spelning i Helsingfors, och Nikky som spelat här i andra konstellationer, upprepar det som LCMDF sade tidigare, nämligen att Helsingfors är en jälkigt jobbig stad att spela i. I Åbo, där bandet är hemma, har de redan en stadig fanbase och många vänner, så där är det naturligtvis alltid enklast att spela.
Och den här utsagon ska visa sig vara sann. Jag har sett många band kämpa för att få igång publiken på Lepakkomies. Stället är planerat så att man verkligen ska vara intresserad av musiken för att hänga i det smala utrymmet framför scenen. Det är lätt att fastna på andra sidan mixerbordet om man en gång gått till baksidan av rummet för att köpa sig en öl, där är musiken inte heller lika öronbedövande överröstande. Mycket riktigt, droppar det också av folk under giget. Men en liten grupp musikälskare blir kvar framför scenen och diggar.
Vad som möter dem är en ljudvall tung som granit utvrålad från två gitarrer, bas, trummor och psykedelisk retrokeyboard. Pickles vrålar med en rå, vass stämma och riktigt överväldigande blir det då Igor och Nikky stämmer in i vrålet. Man får stå och hålla i hatten för att den inte ska blåsa av huvudet (om man hade en. Hatt, inte huvud). Mattarn öser på med härliga 70-talsgitarrsolon på sin flying V, Igor är en imponerande scengestalt där han står bredbent och basar med sitt vilda hår och längst ut på sidan kråmar sig Nikky androgynt vid sina keyboards.
Mangoo har nu satt bakom sig det första svåra Helsingfors-giget. På MySpacen ser jag att gänget ska besöka Lädermannen igen den 8 oktober, så en alldeles dålig upplevelse kan det inte ha varit. Då rekommenderar jag att alla vänner att stentuff, järntung rock söker sig till Berghäll.
Text & foto Humppe