Le Corps Mince de Francoise sjuder av en uppfriskande stöddighet. Man bockar och bugar inte, och man är medveten om att man är bra. Själva verkar corparna ändå vara mycket stolta över att de gjort nästan allting själva och den finns en hälsosam självkänsla, som man ibland nästan får intrycket av att den går lite över styr. Som rockjournalist tar man gärna i så byxorna spricker då det är fråga om nya stjärnskott, och det är ibland svårt att veta om man kokar soppa på en spik eller inte. Men då det gäller LCMDF får man känslan av att det redan har gått ganska långt, och då undrar man ju om så här unga tjejer verkligen är redo för den "stora stygga musikbranschen". Själva svarar de bara:
- Varför skulle man börja bromsa nu då det äntligen börjar hända nånting?!
Men trots det är det alldeles klart att det ligger en viss pirrighet i luften då vi talar om den kommande skivan och tjejerna medger också att det inte riktigt går att förbereda sig på den rumba som troligtvis börjar då plattan släpps. Det enda man kan göra är turnera och spela så mycket som möjligt och försöka lära sig av misstagen. Bland annat har nu medlemmarna lärt sig att det gäller att inte dricka för mycket öl då man är ute på turné.
Och då jag nämner förra årets Flow-festival, brister tjejerna ut i unisont fnitter.
– Oj nej, vi var så jättesmå!
– Då hade vi varit en gång i Paris och spelat en gig.
– Det var så annorlunda då.
– Jag minns bara förra året, för det var första stora finska festival, så vi var lite nervösa och hade öva in synkroniserade dansmoves, så det inte skulle bli pinsamt.
– Och jag gjorde inte dem, för jag var så blyg att jag inte vågade göra dem, så jag bara stod där och – lite svaja liksom.
– Kröhöm, så det har nog hänt ett och annat...
I år har Le Corps Mince de Francoise spelat på alla stora finska festivaler, vilket de tycker har varit väldigt roligt.
– Det är ju första gången vi har haft kontakt med finska rockvärlden, vilket har varit väldigt intressant. Folk är nog ganska annorlunda än vi!
– Vi har kommit lite som nya typer dit till artistbackstagen, men vi har blivit väldigt bra emottagna. Lite överraskande, faktiskt.
– Vi har bland annat bli hemskt bra kompisar med Herra Ylppö, som är vårt allra största fan i Finland. Han kommer och ser på alla våra gigs och sen kommer han alltid efter konserten och bjuder på en massa sprit!
Senare samma kväll ska Le Corps Mince de Francoise spela inför ett fullsatt Flow-tält i Helsingfors. Helsingfors är enligt dem tillsammans med kanske Paris den allra svåraste staden att spela i.
- Fast man skulle tro att det är typ London som är svårast. Men då vi har spelat utomlands eller på stora festivaler på andra ställen i Finland har tusentals personer varit helt med och viftat med armarna. I Helsingfors står folk med armarna i kors.
Tjejerna tror att det delvis beror på att man i Finland och speciellt Helsingfors är mer skeptiska. Och så är det förstås många som redan sett dem i Helsingfors och väntar sig något nytt varje gång.
Dessutom tänker LCMDF i kväll för första gången bjuda på en show som låter mer som skivan, och mindre som den tidigare produktionen. Så det är lite pirrigt, då vi avslutar vår korta session. Men tjejerna behöver inte vara oroliga. Senare på kvällen är det visst svängande armar och en publik som sjunger med i refrängerna. Man har en känsla att man står och bevittnar något som är äkta och helylle på samma gång som LCMDF har loggat in i nånting som är väldigt hippt och trendigt. Man får bara hoppas att de också lyckas bevara samma spontanitet och glädje som de ger uttryck för i den här intervjun också då den internationella musikmarknaden på allvar börjar slänga runt dem.
Text & foto: Humppe