Jane Distortion är en trio från Helsingfors som inte gör
speciellt mycket väsen av sig. Fram tills i år har det varit
en duo, som aldrig spelat live, men nog gett ut en skiva. Henrik zu
Castell-Rüdenhausen, som spelar gitarr och sjunger, och Pekka
Tiainen, som gör nästan allt annat, berättar att
det hela började som ett experiment för fyra år sen,
då de två satte sig ner framför Pekkas dator och
kollade om det gick att spela in musik på hans nya program.
Resultatet blev en Michael Jackson-inspirerad electro-grej med en
släng av Depeche Mode.
Senare återupptogs projektet och killarna satte sig i Pekkas vardagsrum och började spela in musik med gitarr, bas, keyboards, maskinella trummor och grymma mängder datoreffekter.
- Vi spelade båda flera år i ett gitarrband, som gjorde rock-covers, men hösten 2007 satte vi oss ner för göra sån musik som vi själva lyssnade på, det vill säga Nine Inch Nails och Pink Floyd.
- Det var egentligen inte alls meningen att göra en skiva. Men en låt blev en andra och sen en tredje, så vi tänkte att nog skulle det ju vara skoj med en skiva, något fysiskt att kunna spara.
Nån stor produktion var det ändå inte fråga om, 50 skivor trycktes och såldes mest till kompisar.
Ett problem med att spela in en skiva i ett vardagsrum i staden, är att det finns grannar som kanske inte är så begeistrade över plinkandet.
- Instrumenten går ju nog att spela in på låg volym på datorn, men sången är det svårare med, så jag kunde ju inte sjunga så högt som jag ville, vilket också hörs på skivan. Vi sjunger nog bättre än det låter, säger Henrik.
- Men sen är ju ingen av oss hemskt bra på att sjunga, så vi la en massa effekter på sången för att få det att låta bättre, flabbar killarna.
Över lag är de nöjda med hur skivan låter, med tanke på att ingen av dem gjort något liknande förut, även om Pekka menar att han hela tiden upptäcker saker som kunde ha gjorts bättre.
- Men från det att vi började, tog det knappt ett halvt år före vi hade den fysiska skivan i våra händer. Vi tänkte också att det inte är någon vits att fila allt för mycket, eftersom vi ju bara spelar för oss själva och våra kompisar.
- Jag gillade nog den genast när jag hörde den, den var catchig, säger Markus Strandvall, som är ny medlem på trummor.
Strandvall togs med i gänget, när Henrik och Pekka i slutet av förra året beslöt sig för att återuppta Jane Distortion.
- Vi hoppas att det ska bli mer dynamiskt med en trummis. Den förra skivan spelades in med trumprogram, dels därför att vi ville ha ett visst sound. Men det leder också till att musiken bygger på loopar, och det kan bli lite monotont i längden.
Även om möjligheterna är begränsade när man gör allting själv i ett vardagsrum utan någon erfarenhet av att spela in musik, menar medlemmarna att det finns vissa fördelar.
- Man kan börja från tomt bord och utveckla sitt sound helt själv. Det kan hända att soundet skulle bli ett helt annat om man hade nån som producerade skivan. Och det är ju roligt att testa allt helt själv.
Senare återupptogs projektet och killarna satte sig i Pekkas vardagsrum och började spela in musik med gitarr, bas, keyboards, maskinella trummor och grymma mängder datoreffekter.
- Vi spelade båda flera år i ett gitarrband, som gjorde rock-covers, men hösten 2007 satte vi oss ner för göra sån musik som vi själva lyssnade på, det vill säga Nine Inch Nails och Pink Floyd.
- Det var egentligen inte alls meningen att göra en skiva. Men en låt blev en andra och sen en tredje, så vi tänkte att nog skulle det ju vara skoj med en skiva, något fysiskt att kunna spara.
Nån stor produktion var det ändå inte fråga om, 50 skivor trycktes och såldes mest till kompisar.
Ett problem med att spela in en skiva i ett vardagsrum i staden, är att det finns grannar som kanske inte är så begeistrade över plinkandet.
- Instrumenten går ju nog att spela in på låg volym på datorn, men sången är det svårare med, så jag kunde ju inte sjunga så högt som jag ville, vilket också hörs på skivan. Vi sjunger nog bättre än det låter, säger Henrik.
- Men sen är ju ingen av oss hemskt bra på att sjunga, så vi la en massa effekter på sången för att få det att låta bättre, flabbar killarna.
Över lag är de nöjda med hur skivan låter, med tanke på att ingen av dem gjort något liknande förut, även om Pekka menar att han hela tiden upptäcker saker som kunde ha gjorts bättre.
- Men från det att vi började, tog det knappt ett halvt år före vi hade den fysiska skivan i våra händer. Vi tänkte också att det inte är någon vits att fila allt för mycket, eftersom vi ju bara spelar för oss själva och våra kompisar.
- Jag gillade nog den genast när jag hörde den, den var catchig, säger Markus Strandvall, som är ny medlem på trummor.
Strandvall togs med i gänget, när Henrik och Pekka i slutet av förra året beslöt sig för att återuppta Jane Distortion.
- Vi hoppas att det ska bli mer dynamiskt med en trummis. Den förra skivan spelades in med trumprogram, dels därför att vi ville ha ett visst sound. Men det leder också till att musiken bygger på loopar, och det kan bli lite monotont i längden.
Även om möjligheterna är begränsade när man gör allting själv i ett vardagsrum utan någon erfarenhet av att spela in musik, menar medlemmarna att det finns vissa fördelar.
- Man kan börja från tomt bord och utveckla sitt sound helt själv. Det kan hända att soundet skulle bli ett helt annat om man hade nån som producerade skivan. Och det är ju roligt att testa allt helt själv.