Jakob Böhme var en kristen mystiker som levde på 1500- och 1600-talen. Böhme har kallats den första lutherska religionsmystikern, och blev bannlyst av kyrkan i ett skede. På det stora hela gick hans lärdomar ihop med den lutherska dogmen, men det som fick vågen att välta, ramla omkull och brinna upp var hans tankar om Nedfallet och utträdet ur paradiset, alltså historien som innefattar en man, en kvinna, en lång slingrig grej och en frukt, you know what I mean. Han ansåg att det att Eva blev hungrig och mumsade på kunskapens äpple de facto var nånting positivt och dessutom nödvändigt för universums utveckling. Han gick till och med så långt som att påstå att utan den här incidenten kunde inte heller gud vara fullständig. Allt det här lär man sig på internätet.
Det är alltså med en religiös debatt i åtanke som jag klättrar upp för trapporna till Factory för att tala med finlandssvenska punkarna Jakob Böhme. Under soundchecken verkar ingenting funka som det ska, så jag tar en öl och filosoferar vidare på mystikern Böhme och hans jordnära inställning till gud och upplysning. Själv fick han sina visioner ur ting i naturen - ljus som reflekterade sig i vatnnet, till exempel, eller genom introspekt funderande, glöm alla gudomliga röster och änglar som sänker sig från skyarna.
När det äntligen är färdigt checkat och jag sätter mig ner med sångaren Otto (som jag gillar att kalla för Anton eller Lotta), gitarristen Hencka, trummisen Mara och basisten Jonas, frågar jag dem hur de ser på historien om Adam, Eva och ormen utgående från perspektivet om univsrsums utveckling.
- Öööh. Hurså?
Nå ni vet, Jakob Böhmes filosofi.
- Nå, det är ju en rolig historia, tar Jonas till orda, nästan lika rolig som den där om Bellman...
- Man ska nog inte dra för långtgående paraleller, avbryter Otto.
Allt visar sig naturligtvis vara Arvis fel (ni vet Arvi från Dom andra), hur kunde jag inte räkna ut det? Hencka förklarar:
- Jag blev tillfrågad av Arvi för kanske tre år sen om jag ville vara med i ett punkband. Han sa att det fanns två villkor. Vi måste spela utan skjortor och vi skulle heta Jakob Böhme. Och jag sa ju "ja" förstås. Sen skrev vi fem låtar, tränade tre gånger, och efter det hade vi vår första keikka.