Sen, som en skarp Paradoxx till den sockersöta utsikten, börjar en skoningslös slakt. De här två killarna ger ingen pardon och kaptenen beordrar ingen gisslan tagen. Giljotinen faller över Vasa, musikindustrin och så gott som alla rockband som verkar inom Österbotten-regionen. Det är ingen tvekan om att Gung-Ho är det bästa och största som hänt Österbotten sedan Vasa brann ner. Posers och omusikaliska MissFoster, som det jag intervjuade tidigare på dagen, besvära sig icke. Det väcker stor munterhet att jag faktiskt ansåg att Paradoxx musik var alldeles bra inom sina givna ramar.
- Varför ska man ge ut skivor om spela in videor om ingen är intresserad av dem?
Jag påpekar inte att Paradoxx första skiva de facto sålde slut och att Gung-Ho inte ens har en singel att visa upp. Men den allra största skopan ovett får barnstjärnorna Sturm & Drang.
- Missförstå oss inte, vi gillar deras musik. Det är ju inte heavy, utan maskerad pop, men vi gillar pop. Men de har fått allting på silverfat.
- Det är svårt att kritisera Sturm und Drang efter som man genast blir utmålad som avundsjuk, men det vill vi inte påstå att vi är, den kritik vi ger är befogad.
För den oinvigda kan påpekas att Sturm & Drang ofta beskylls för att vara bandpappan Patrik Linmans sätt att leva ut de rockdrömmar han själv aldrig lyckades förverkliga.
- Vi vill arbeta för vår framgång, menar Bayer och Captain Oliver, medan de i samma andetag är sura över att skivbolagen springer efter Sturm & Drang och inte efter Gung-Ho.
Åtminstone ska det sägas att om alla Korsholmbor har samma envishet och självsäkerhet som Gung-Ho, så kommer Vasa att ha det jävligt svårt i dessa kommunsammanslagningstider.
Det är uppfriskande att träffa på ett band som varken bugar eller bockar och som kör sitt eget race oberoende av vad nån tycker eller tänker. Speciellt ett som så oblygt delar ut sparkar och slag till höger och vänster. Det är samma slags up yours-attityd som präglade ett ungt Guns N' Roses eller Hanoi Rocks i tiderna. Även om skivan låter vänta på sig, finns det en känsla av att Gung-Ho fast går genom betongväggar för att få sitt erkännande. Jag grämer mig över att jag missar SÖU Rock, eftersom det skulle vara intressant att se om det också finns ett musikaliskt belägg för att backa upp de stora orden. När jag frågar hur stort Gung-Ho kan bli är svaret föga överraskande
- Hur stort som helst.
