Factory på Broholmsgatan, Hagnäs, Helsingfors, var ett unikt ställe, vars like jag inte sett nån annanstans än i Finland. Det här var Helsingforsregionens skräpbandsklubb nummer ett. Stället hade en enda funktion, och det var att ha konserter, helst varje kväll med alla små okända, halvkända eller ökända grupper, som gick med på att spela på ett sånt skräpställe. Och det speciella var att det inte var någon studentlokal. Det fanns inte heller något klientel som gick dit för att dricka öl. Musiken var alltså inte något man hade på sidan om, liksom på många skräpkrogar som bjuder på liveband. Factory fanns enbart och enkom för att en uppsjö av band från både Torneå, Sverige, Litauen, Ryssland och Helsingfors skulle kunna spela skränig musik inför en lika skräning publik. Man gick lika ofta till Factory för att riktigt kunna svina till det utan dåligt samvete, som för att lyssna på musik.
Utan desto större journalistiska gräverier, kan man slå fast att Factory öppnade nån gång strax före millennieskiftet. Då jag flyttade till Helsingfors år 2002 var stället relativt nytt. Det ägdes av en fullkomligt bisarr hippie, som säkert såg mycket äldre ut än han var. Han brukade klä sig i blå hawaiiskjorta, fladdrande byxor och flipflops eller gummikängor, och hade knöliga blonda dreadlocks. Det var alltid något trött och halvt frånvarande i hans blick, som om han satt och puffade rolig tobak i bakrummet. Ryktet ger vid handen att han i forna tider var en hejare till basketspelare (eller volleyboll, jag har hört båda), men när det slutliga genombrottet kom och han började bli mogen för en fast plats i landslaget, var det något som gick snett (eller rätt, ur alla rockvänners synpunkt). Han lämnade idrottsbanan och grundade i stället Factory. Till en början satsade han ganska ordentligt på stället, och hade ett kök och matservering. Med tiden degenererade det i varje fall till den håla jag själv minns.
Factory var en dödsfälla för alla som spelade musik eller sysslade med tekniken. Sladdarna var dragna lite hipp som happ och kunde stå ut från de mest bisarra platser. Ofta var de nödtorftigt lappade eller kopplade med Jesustejp. Det är ett under att ingen har avlidit i elchcock på scenen. Om man inte tog med sig egen belysning, fick man nöja sig med en ynka strålkastare i taket. I nedre våningen stod en narikkadisk och några uttjänta kylskåp, men ingen tog nånsin inträde där, eller hängde upp rockar. Inträdet togs för det mesta (av banden, som kunde hålla hela slanten), vid trappan som ledde upp till själva klubben. I övre våningen fanns två rum. Ett där man kunde sitta och dricka öl, och ett där scenen fanns. Scenen var förresten pytteliten och för ett band med fler än fem personer var det närmast omöjligt att rymmas på den. Hela fanskapet var målat i svart eller nån sorts mörkblå, vidrig nyans och här och var fanns konstverk målade på väggarna, men dem lade man knappt märke till.