Det sista andningshålet för rejäl helsingforsisk sleaze har frusit igen. Jag kunde inte tro att det var sant, där jag en solig höstmorgon strosade över Senatstorget, och råkade stöta på sångaren i ett välkänt finlandssvenskt punkband.
Nej, ryktena kan inte stämma, sade han, dels för att lugna mig och förmodligen också för att lugna sig själv. Factory hade ju hotats av stängning så många gånger förut. Så det här var föga förvånande.
Men att det gick som det gick var egentligen ännu mindre förvånande, tyvärr. För hur skall en bar – där det ligger flera år gammalt glassplitter i hörnen, där wc:n sällan fungerar, där medhavda pluntor inte är en ovanlig syn, och där sleazen är så påtaglig att den fastnar under skobottnarna... Hur skall en sådan bar äga existensberättigande i denna kvavpastorala decibelkontrollerade Rosso-älskande pensionärsföreningsbefrämjande hupilauantaitanssit- narikankauttahyvätnaisetjaherratseitsemänjaviisikymmentäkiitos
mattivanhanenidyll som vi kallar Finland?
Rest in peace, noble Factory.
Flera gånger har jag stått på Factorys scen, med svettig kajal rinnande ner längs med kinderna och åtnjutit det faktum att det vare sig finns krav på skivförsäljning, antal fans, eller musikalisk talang för att få spela. Ännu flera gånger har jag stått i moshpiten i publiken, köpt billig pissljummen öl av den övervintrade hippin bakom baren och konstaterat det fullständigt ologiska i att stället överhuvudtaget finns – men samtidigt fullständigt härliga i att logikens lagar går att trotsa.
