– Vafan är det här för en gaffel?! frågar Peter Norrlin, sångare i Die Zlaskhinx där han sitter med ett avbrutet gaffelskaft i handen.
– Det var ena jävla vassa plättar dehär...
Inne i köket står gitarristen i bandet, och brodern Norrlin, Kenneth, även känd som Kneet eller Miss Foster, och diskar upp. Till vardags är Kenneth kock och han har fixat ihop en lyxfrukost med plättar, vispgrädde och jordgubbar. Peter har visserligen redan inlett frukosten med några öl. Och söndrat en gaffel. Klockan är knappt elva och redan har vi hunnit med några kacka-, knull-, och illa avvägda negervitsar. Platsen är Kenneths och hans flickväns bakgård i ett synnerligen medelklassmysigt radhusområde i Sunnanvik, Vasa.
– Ska inte du göra den där Zlaskhinx-intervjun nu, frågar Kenneth som har bokat några tiotals intervjuer med sina kompisar åt mig under Rockperry. Det finns vissa stunder som är som gjorda för att göra bra intervjuer. En lördag morgon efter kacka-, knull-, och negervitsar är inte en sådan. Inte då man har att göra med herr Peter Norrlin, som mest av allt verkar vara intresserad av att göra redaktören förvirrad. Dessutom måste jag skriva på Kenneths räkningskuvert, eftersom jag har glömt att ta med ett anteckningsblock.
– När vi startade Die Zlaskhinx? Har du inte förberett den här intervjun alls? Det var 1994. Det står på vår MySpace. Varför? Det står också på vår MySpace. Vi hatade Nykarleby. Tråkiga människor. Hus och sport och kristendom. Som körde Saab 96. De hörde inte på musik. Inte punk i alla fall. Eller det fanns en som gjorde det, men han drunkna.
Men är Österbotten faktiskt så inskränkt som punkarna härifrån påstår?
– Absolut! Men södra Finland är instängt. Hur kom du ut från Ring III:an? Måste du spränga ut dig? Ska du kom hit och släpp ut minkarna va? Är det därför du är här? Det borde va skottpeng på såna som du. Förresten hatar vi skottar. Jag slog en gång ut tre tänder på en skotte som sparkade mig i röven. Nej men allvarligt. Vi är ett band från Finland. Vi är banned from Finland.