Oftast gäller det enligt Mattias hur man kommer överens med de andra banden man har att göra med. Om ett annat band gör musik som man inte gillar, eller som man annars inte kommer överens med, så hittar man ofta på orsaker till att inte gilla medlemmarna som personer heller.
– Man blir lätt avundsjuk eller småsint, eller åtminstone jag. Det finns väldigt lite kamratskap i branschen, eller ibland är den vädligt ytlig. Man skakar hand och säger ”bra keikka”, och sen struntar man ändå fullständigt i den andra. På det viset måste man kompromissa med mekanismer som gör att man blir musikaliskt trångsynt. Spelar man samma sorts musik och också i övrigt delar samma värden, så söker man väldigt noga efter skillnaden, man måste hitta nåt som gör att man vill se sig själv som bättre. Sen finns föraktet där. Det är svårt att å ena sidan hålla på sin egen grej och hålla på sin integritet och å andra sidan vara en stor medmänniska.
Allt är naturligtvis inte negativt heller, man träffar ju också nya vänner och väldigt fina människor, säger Mattias och tar som exempel ett ställe i Hamburg där bandet har spelat minst fyra gånger.
– De tar så väl hand om oss där varje gång att man blir alldeles varm inombords. Man tycker att man borde ha så mycket mer att ge och visa sin tacksamhet. Men det är svårt när man är i den rollen, man känner sig otillräcklig.
För mig representerar Cats on Fire ett av de banden som redan har spelat åt sig en stor respekt. Själv var jag inte alls imponerad av dem i början av deras karriär, men med åren har musiken, och kanske jag själv, vuxit. Med åren har gruppen allt mer hittat en egen röst och låter inte längre som wannabe-Smiths som kanske nån gång i tiden.
Flow är mer eller mindre festivalsäsongens avslutning. Cats on Fire har spelat på endel mindre festivaler, men Mattias vill inte kalla dem för festivalrävar. Det blir ändå mest klubbspelningar på etablerade indieklubbar och mellanstora ställen utomlands.
– I Madrid spelade vi på ett ställe som heter Neu Club. Fast vi inte ens hade släppt en skiva i Spanien var stället fullt. Det var en promotor i Spanien som ville ha oss dit och spela och klubben var full och folk kunde sjunga med. Så nu gör vi promotion också i Spanien och förhandlar om att släppa skivan där.
På hösten blir det en del spelningar, bland annat i England och Tyskland och Mattias säger sig redan ha skrivit en del material till en ny skiva, men kan inte säga när den ska komma ut.
– Och sen måste man ju inse den krassa verkligheten. Jag måste försöka hitta ett deltidsjobb och tjäna lite extra pengar, ingen av oss kan ju leva på musiken.
Konserten sen? Det finns avväpnande artister och det finns avväpnande artister. Förutom att musiken är helgjuten och medryckande, är, som jag skrivit förut, Mattias Björkas en av Finlands mest personliga och karismatiska frontmän för tillfället. Hur mycket som är inövade manér och hur mycket av hans vinglande, kråmande och slingrande på scen som kommer sig helt naturligt är förstås svårt att säga, även om jag har svårt att tro att det skulle finnas mycket med herr Björkas som inte skulle vara äkta. För mig är det kanske starkaste under konserten ändå då Mattias håller en lång förklaring om självförtroende och ber ödmjukt publiken om att få tala svenska. Jag hör inte ett enda bu-rop.
Text & foto: Humppe