Bandets musik brukar ofta beskrivas som indie, och jämförelserna med The Beatles är många. Ingetdera vill The Casbah riktigt kännas vid.
- The Beatles? Ja, det var inte första gången. Det måste bero på vårt utseende.
Och visst finns där likheter. Runtom mig sitter fyra sådär passligt söta killar i tidig 20-årsålder med hängslen och stiligt ovårdade hår. De har dessutom samma glättiga air av nonchalans över sig som ett tidigt Beatles. Speciellt Max med sin rödblonda pannlugg och solglasögon modell tv-skärmar är som direkt plockad ur en Londonpub i slutet av 1950-talet. Max är också den som direkt tar kommandet i intervjun och kommer med de mest filosofiska utsvävningarna om bandets kemi och musikens mysterier, flankerad av en glad Anton som gärna drar de mer praktiska detaljerna, ofta med ett frynligt skratt i eftersläp. Julius flikar in kommentarer här och där, medan trummisen Martin mest sitter och myser medan han läppjar på sin öl. Med vid bordet sitter också en finskspråkig kille med långt krulligt hår, som tydligen har nån sorts funktion han också. Jag kommer mig aldrig för att fråga.
Själva vill The Casbah gärna kalla sin musik för en blandning av motown och beat, eller rätt och slätt 60-talsinfluerad.
- Folk får kalla det vad de vill, vi vill i varje fall inte låsa oss i ett fack.
Framför allt vidhåller The Casbah att de är musikaliska fyrlingar, och att bandkemin fungerar som en klocka. Sedan nystarten har gigsen varit många, och energin på topp. Och intresset verkar vara stort. Sedan konserten i kväll har det redan blivit tal om två nya konserter, samt en musikvideo. En ny EP är på kommande, i bästa fall redan i september.
- En fullängdsskiva skulle ju vara ett steg framåt. Men bandet är trots allt bäst live.
Text & foto: Humppe