Belly måste vara den perfekta lokalen för Vasabandet The Casbah att spela. Stället är en himmel för en publik som gillar det mest obskyra i undergroundindieväg, men på samma gång vurmar för det tidiga 60-talets popkult. Och mycket riktigt är klubben också fullsmockad. En annan sak är sedan att den är planerad av Doktor Död eller någon annan av historiens stora sadister. På grund av de stora bardiskliknande borden som har placerats för stående gäster mitt på golvet, är alla ytor där man ska kunna gå uppfyllda av fulla indiefans som inte för något i världen förstår att flytta på sig då man ska ta sig från ingången till scenen (eller backstagen). Så är det också med en suck av lättnad som vi äntligen lyckas slå oss ner i de sammetsbeklädda röda stolarna i ett litet källarrum med bisarrt dekorerade betongväggar. Tack och lov förstod jag också att beställa ner lite öl.
- Det känns som om man sku ha boxats mot Mike Tyson, pustar sångaren/gitarristen Max.
- Det kändes ibland som om man sku ha spelat i 3,4 promilles fylla, flikar nån annan i.
- Om man sa vara ärlig, så var det som en berg- och dalbana. Ibland var det full fiilis, och sen försvann energin helt. Det gick helt enligt publiken.
Att energin varierar är inte svårt att förstå. Pojkarna i bandet tränade till klockan två på natten innan, steg upp klockan sex och hoppade i bilen från Vasa mot Helsingfors, och lyckades dessutom tappa bort sig på vägen.
