Den fem låtar långa konserten i Korjaamo skulle egentligen bara vara uppvärmning för giget nästa kväll. Publiken såg fram emot en kväll av mayhem med glaminspirerade hårdrockarna Freaks of the Revolution, The Cajunga och hårrockarna Opaque Buff på Lepakkomies. Det hela börjar lovande med en halvfull sal då Freaks drar sitt set. Giget är tight, sångaren med Mick Jagger-moves är karismatisk och man kan inte motstå en kvinnlig gitarrist i nitar och läder. Men först och främst behöver bandet ett ordentlig lead-gitarrist. Solona är helt enkelt inte trevliga att höra på. Ett annat problem är att bandet som varit tillsammans sen 2008 inte ser ut som om de gör vad de håller på med på allvar. Man fixar inte ihop skitsnygga webbsidor, sätter ihop en image som ett astufft band och pyntar sig med tonvis av rockrekvisita och står sen på scenen och ser ut som ett högstadieband som är lite blyga och fnissiga. Det funkar helt enkelt inte om man sjunger om sex och sprit. Osäkerheten syns också i mellanspikarna som hör till något av det tradigaste, mest osammanhängande och imbecilla jag nånsin hört. Här är ett band som skulle ha alla möjligheter att sätta ihop nåt riktigt coolt – för det är absolut ingenting fel på låtarna – men det krävs en hel del tid i replokalen och mera självsäkerhet på scenen.
Salen är ännu halvfull då The Cajunga börjar sin spelning, men den töms småningom tills några tiotal tappra diggare finns kvar. Musiken är det inget fel på och efteråt får bandet massor av beröm. Men en sal som töms påverkar också ett bands energi och visst syns det att det inte är helt 110 procent i glaset. Skillnaden mellan stämningen på Korjaamo och Lepakkomies är som natt och dag. Det är ett klassiskt fall av mismatch. Publiken har antingen kommit för att se Freaks of the Revolution eller Opaque Buff och väntar sig skitig garagerock och tuperade hår. The Cajungas mer sofistikerade musik faller inte på läppen. Det är tydligt att medelåldern också stiger från 20 till närmare 30 under The Cajungas gig.
Opaque Buff drar alltid folk, speciellt tjejer som ser ut som om de just fått krogålder. Bandet har musikaliskt gjort gigantiska framsteg under det senaste året och sångaren Dallas har hämtat mycket gott till gruppen. Själv har jag tidigare hoppat som en fjortis framför scenen – och det är inget fel på killarnas teatraliska kunskaper. Men efter The Cajungas glasklara och precisa sound låter Opaque Buffs spelning helt enkelt grötig och såsig. Hade Opaque Buff spelat som andra band hade upplevelsen troligtvis varit helt annorlunda.
Efter giget talar jag med The Cajunga medan de roadar. De har varit med tillräckligt länge för att vara nedstämda av giget.
- Det är alltid svårt att spela första gången på ett nytt ställe. Vi hade nästan inga bekanta i publiken. Det är roligt att se att vi lyckas nå ut till en ny publik. Lite stelt, men så här är det.
Humppe