På den korta vägen från Pohjanhovi till Darkside Club lyckas jag tappa bort resten av mitt följe någonstans och klampar in i en mörk, risig liten klubb, som faktiskt är helt ny för mig. Nånstans i ett hörn sitter en liten publik också, då Trashcan Dance börjar värma upp. Både magen och plånboken börjar kännas tom, men på nåt sätt lyckas jag, dels genom dammet i botten av myntfacket, dels genom sorgsna hundögon på en relativt kort tid få i mig en ansenlig mängd maltextrakt, medan jag snackar med den finlandssvenska portieren, som förundrar sig över den höga faktorn finlandssvenskar i publiken.
I ett skede ramlar en stor hög av mina studiekamrater från svenska socialist- och kommunisthögskolan in i klubben, och portieren blir en aning misstänksam då det femte journalistkortet tar klientelet in för halva priset. – Varifrån kommer ni alla egentligen?! Musiken då? Trashcan Dance gör mig inte besviken den här gången heller, trots att medlemmarna alla är fulla som ankor. Efter ett suddigt slut finner jag mig ensam i en tom lokal tillsammans med Jeppe, som i nåt skede dykt upp nånstansifrån, och i handen har jag skivan Uprising, en östnyländsk metallkompilation som Tridents basist Matias Löfman tryckte i handen på mig i nåt skede. Efter en kort överläggning kommer vi fram till att inga bra ställen är öppna längre. Jag pummar en taxi hem och känner att jag gjort ett digert nattsverk.
Text & foto: Humppe