Så gott som alla städer med mer än 10 000 invånare ska ha sin egen rockfestival numera, verkar det som. Men lite lustigt är det att Esbo inte har lyckats profilera sig bättre i konkurrensen. Visserligen kan man skylla på att Helsingfors har så många sommarevenemang, men å andra sidan lyckas Vanda fixa två olika festivaler. Esbos Kivenlahti Rock har alltid varit lite styvmoderligt behandlat av såväl publiken.
I år kom också festivalen speciellt opassligt inklämd mellan Guns N' Roses, Green Day, Billy Idol, Whitney Houston, Nina Hagen och Grace Jones, som alla på ungefär en vecka huserade i Helsingfors. Dessutom regnade det alla tre festivaldagar, med en liten solglimt på lördag som enda saving grace. Nu var det ju en hel drös med ”eturivin artisteja” som det heter, som uppträdde, men Kivenlahti Rock hade liksom inte lyckats boka någon sån där pangartist som hade dragit lite fler besökare än dem som hade köpt biljett oberoende av vem som uppträdde. Må vara att Eppu Normaali inte drar så många gigs i året eller att Kolmas Nainen sällan uppträder i huvudstadsregionen, men det är liksom inte sådana artister som drar de bortskämda helsingforsarna till Stensvik.
Detta sagt, är det ändå en ganska behaglig samling band som uppträder, och det finns nåt för alla. Allt från metalbanden Viikate och Sonata Arctica till de ovan nämnda Suomirock-ikonerna till popsnören som Chisu och PMMP och reggaebanden Jukka Poika & Sound Explosion Band och Capital Beat.
För min egen del blir fredagen ganska lam. Ismo Alanko må i tiderna ha varit en av landets mest originella artister, men sedan han släppte skivan Pulu för runt tio år sen, har han inte gjort mycket av värde. Trots det kompetenta bandet blir konserten mest något av en nostalgikavalkad blandat med nya låtar som mest fungerar som transportsträckor mellan de gamla hitsen. Ismo klarar väl av att hålla värmen hos publiken uppe i regnet, men jag har sett den här konserten några gånger redan.
Zen Café-frontmannen Samuli Putro har redan med moderbandet bevisat att han hör till det allra vassaste skiktet av finländska lyriker, lite som Ismo för 20 år sedan. Jag gillade skarpt Zen Cafés sound och speciellt Putros alldeles speciella distanserade och sarkastiska scennärvaro, men ibland blev helheten, trots all underfundig humor, lite onödigt depressiv. Därför är det roligt att se att Putro med sitt soloband har valt att ta in en hel del värme och mjukhet i soundet. Det är ganska akustiskt, med violin och akustiska gitarrer, och det tar mig en stund att märka att det inte finns någon bas i bandet. Samuli Putro solo är okonstlat, melodiskt och skönlyssnat och de härligt ironiska texterna finns ännu kvar. En av festivalens trevligaste nya upptäckter för min egen del.
Kolmas Nainen är fredagens huvudartist. Det har för mig alltid varit ett fullständigt mysterium varför Peruna Hanhiniemi fått en sådan ikonstatus han fått och det blir inte det minsta klarare under de tre första låtar jag orkar lyssna på innan jag går hem i regnet.
För ZXC:s del är lördagen den mest intressanta dagen. Allra först anländer jag ändå till Viikate, ett band som jag tidigare avfärdat som ännu ett band i raden Stamina/Mokoma, men som visar sig vara en överraskande civiliserad fyrväppling som trots marknadsföringen som tungmetall snarare har mer drag av 70-talsheavy än brölmetal.
King Star är en rolig trio som blandar rockabilly med fartfylld surfpunk. Frontmannen Bobby Nieminen håller låda med sin dödskallemärkta gitarr med karisma och energi och skuttar omkring på scenen med en fart och vighet som inte borde vara fysiskt möjlig med hans kroppshydda. Långa basisten Markus Heiskanen lägger ut sina ben åt sidorna och fyller resten av scenen.
Disco Ensemble med sin finlandssvenska basist Lasse Lindfors är något av en besvikelse. Det är helt tydligt ett mellangig och även om energinivån alltid är hög då det gäller DE, men på nåt sätt saknas intensiteten. Dels kan det bero på att låtarna från nya skivan inte innehåller instant classics som Bad Luck Charm eller Drop Dead Casanova, men dels är nog bandet också mentalt på väg till större scener. Av någon orsak låter också sångaren Miikka Koivistos röst ovanligt lam. Det kan bero på att det blåser så att arrangörerna varit tvungna att tynga ner stora scenen med en gaffeltruck för att den inte ska flyga iväg, men trots det är det nåt flegmatiskt över spelningen.
Någon kunde kanske kalla Jukka Poika flegmatisk, men Jukka Rousus lugn är enbart av positiv art. Den till rastafari-tron tillkännande Jukka har varit en annorlunda fågel i det finländska poplivet sedan slutet av 90-talet och har blivit en av de främsta förebilderna för den unga rödgröna generationen. Ända sedan Soul Captain Band har Jukka Poika odlat sin kännspaka långsamma, svängiga reggae. Det går liksom inte att tycka illa om Jukka Poika, såpass intagande och sympatisk är han, förutom att han skriver briljanta låtar och är en svängkung av rang som får hela tältet att dansa och hoppa till sin pipa. Jukka Poika har arbetat på under de senaste åren och har i år släppt skivan Kylmästä lämpimään, men minst en tredjedel av låtarna under giget är ändå från skivan Jokaiselle tulta med Soul Captain Band. Tyvärr känns det lite som om han på senare år snarast har arbetat på att vara mysigt nöjd med livet, och det brukar sällan resultera i musikaliska mästerverk. Nån glöd måste det finnas.
PMMP har redan korats till finländska rockdrottningar flera gånger om, och visst är deras energi smittande. De är härligt fräscha busfrön i den finländska rockscenen. Problemet är bara att deras musik är samma fabriksprodukter som så många andra finländska artister, som i bylinen alltid har namnet Sjöroos eller Kurki eller Hulkkonen.
På söndagen är min stora favorit Chisu, en artist som hypats mycket, men av någon orsak inte riktigt tagits på allvar, trots att det är fråga om något så ovanligt som en finsk kvinnlig artist som skriver både text och musik till sina egna låtar, och som använder sin röst till något annat än mjäkigt trallande. Chisus låtar låter till skillnad på PMMP:s som hennes egna, det är ganska mycket blues live och hennes röst river ibland till så det går kalla kårar längs med ryggraden. Chisu är också en karismatisk uppträdare och lyckas värma upp en söndagsseg eftermiddagspublik med sina medryckande låtar. Det är också oerhört skönt med en kvinnlig soloartist som fattar att lyfta fram instrumenten och bandet till en rättmätig roll. Soundet är majestätiskt och tungt och bandet förstklassigt. Mycket najs.
Waltari är en härlig publikfriare som flörtar vilt med både publik och fotografer. Bandet är tajt som gummiband och sångaren Kärtsy Hatakka låter i sina bästa stunder som en finsk Axl Rose. Tyvärr har nog tiden musikaliskt kört förbi Waltari.
Sonata Arctica är ett metalband som inte orkar bry sig så mycket om imagen, utan uppträder heller i lös huppare än drar läderbrallor på sig. Det är tydligt att bandet har roligt och trivs på scenen, och det räcker ganska långt, även om musiken inte alltid är så speciell.
The Capital Beat tar över där Jukka Poika slutade på lördagen. Fast där Jukka Poikas musik snarare är ganja-inspirerat maklig och laid-back, vrider Capital Beat upp växeln med fartfull och dansant ska. Finlandssvenska sångaren Fredi Lunden ångar på och vickar sina höfter till kvinnornas förtjusning, men showen stjäls av dem spexande saxofonisten Aatu, som är om möjligt än mer antydande i sin mimik. Alldeles härlig underhållning, svängande och glad festmusik med tre blåsare som spelar så det står hejdundrande till, men kanske inte alltid helt originellt.
Och till sist är det Eppu Normaali som verkar vara på strålande spelhumör och än en gång visar att gammal är äldst.
Humppe